85. Vill skrika ut all frusturation.

Vill skrika ut all frustration, men rösten håller inte.
Vill gråta bort all sorg, men tårarna kommer inte.


Vet inte längre vad som är upp, eller ner. Vet inte vad som är höger eller vänster. Känner mej totalt förvirrad. Vet inte vad jag ska göra åt kaoset. Känns lite som att jag står i en återvändsgränd. Vad ska jag göra för att komma vidare?

All oro skapar panik i hela mej. För ett år sedan hade jag skurit sönder mej, men jag kan inte svika dem. Får inte skada dem. De är mitt stöd.

Oro. Ensamhet. Vilsen.

84. Vår-ångest.

Jaha, nu är våren på gång. Folk är glada och nöjda att solen och värmen kommer. Jag blir bara ledsen.

Inom mej finns inget solsken, bara mörker. Ett mörkt kaos.

Värmen stormar in och det är läge att minska ner lagrena med kläder. Snart är det så varmt att folk går i T-shirts, linnen och kortbyxor. Men inte jag. Jag har förstört hela min kropp med en massa fula ärr och brännmärken. Dessa ska jag stå ut med resten av livet.

Kärleken blir med tydlig i samband med sol och värme. Överallt går människor hand i hand, kramar om sin partner... Jag känner mej så utanför och ensam.

Gråter mej till sömns, natt efter natt.

83. Daglig kamp.

Jag känner mej totalt misslyckad. Bara min närvaro känns som att den förstör omgivningen. Känner mej så dum och äcklig. Ledsen.
Hur ska jag förklara för att nån ska förstå? Kan någon förstå?

Varenda dag är en stor kamp. Även om jag utåt sett inte alltid visar det, så kan det faktiskt vara djävulskt kämpigt. Får bara inte ord på det. Men ont gör det. Smärta vet de flesta vad det innebär.

Hade jag varit kvar på avdelningen så hade jag kunnat skita i allt, bara be om medicin och bli nerdrogad. Skönt! Fast skrämmande. Det gynnar ju inte direkt för nåt liv. Jag vill ju faktiskt leva. Fast leva, på riktigt.

Jag är rädd. Rädd på riktigt!

82. Trasigare och trasigare.

Bit för bit faller jag sönder. Jag blir bara trasigare och trasigare. Går det någonsin att laga mej? Smärtan är enorm. Ensam smärta.

Varför försvann du? Varför skulle du upp till himlen? Jag saknar dej! Konstigt att ett djur kan betyda så mycket. Men du var speciell! Du kände på dej när jag mådde dåligt. När jag var ledsen kom du och la dej hos mej. Du hoppade upp på min mage och låg där och kelade med mej. Du brydde dej inte om hur jag såg ut, du värderade inte min ärrade kropp. Jag behövde aldrig berätta något, utan du fanns där ändå. Du fanns där och stöttade mej.
Hoppas att du har det bra nu. Hoppas du springer omkring på mjuka moln och leker med andra katter.

Nu är jag ännu mer ensam med smärtan.

Minnena gör sej hörda i sömnen. Åter igen drömde jag att jag blev våldtagen. Hela jag blev äcklig. Förstörd. Drömmer även om psyk och smärtsamma bältningar.

81. Tomhet.

Har inga ord.
Tomhet. Ordlös.

80. Kan inte svika.

Kaoset blir bara större och större. Hade jag inte haft vissa personer vid min sida så hade jag gjort slut på det hela. Men jag kan inte. Jag kan inte svika dem. Jag kan bara inte svika dem, så mycket som de ställer upp för mej! Det går inte! Jag måste kämpa på. Men samtidigt undrar jag hur jag ska orka med all oändlig smärta? Kroppen strejkar, jag orkar ingenting. Bara gråter och gråter. Finns inget slut på tårarna.

Känner mej så ensam. Ledsen. Jätteledsen.