107. Rusningstrafikens kaos

Känslorna drar på, snurrar runt, hoppar hit och dit i snabbare takt än vad jag själv hinner med. Det går i hastighet som är snabbare än en tillåten hastighet på en motorväg. Innanför mitt pannben. Det blir en stor kollision. En kollision för att orden inte hittar ut. Jag får inte ord på det som finns där innanför mitt yttre.

Blommorna växer, träder slår ut, temperaturen stiger, människorna hittar ut. Den där värmen. Skönt att kylan är över, men det är inte helt lätt att ha ärr från topp till tå. Vågar inte gå i varken kortbyxor eller T-shirt/linne. Orkar inte med alla nedlåtande kommentarer och fördomar som haglar mot mej, men det värsta är nog det där stirrandet. Känslan av att inte våga gå i ett svalt linne när det är som varmast gör att självhatet växer ännu mer.

Självhatet för att jag skurit och bränt mej så mycket att jag inte fixar att visa mej bland folk. Det är bara jag själv som har gjort det, den enda jag kan skylla på är mej. Nog att jag dömer mej, men jag behöver inte andra människors dömande. Jag är så skör att jag inte vågar visa mina armar eller ben, utan jag fortsätter gömma mej i kläder som inte avslöjar mitt förflutna. Mitt förflutna, och mitt liv idag. För det kommer alltid att finnas kvar, ärren bleknar - men de försvinner inte.

Jag vill säga orden.
Jag vill formulera meningen.
Men jag klarar det inte.
Jag kan inte.
Förlåt.
Förlåt!