64. Ljus glimmar till ibland.

Ibland glimmar lite ljus igenom mörkret. Men det ständiga mörkret finns ändå kvar vid min sida, och runt omkring mej.

Mörkret är starkt och gnager på mej. Ibland får jag lyckan att kunna krypa in i G's famn och gömma mej från mörkret, en liten stund i alla fall. Hans långa armar håller om mej och jag får känslan av trygghet.

Ångesten smyger sej på. Jag vet att jag har en skit-tung dag imorgon. Men jag måste (och vill) hålla mej skadefri! Jag måste! Dessutom måste jag gå upp i vikt till tisdag... Panik!!! För på tisdag ska jag tillbaka till avdelningen, och då kommer de att väga mej. Vill inte!

Jag är så rädd att de kommer sätta in mej på ätstörnings-programmet! Men det är lixom inte min huvudproblematik nu. Jag äter, och behåller det. Visst, det går långsamt, men det måste det få göra om det ska hålla i längden.

Stödfamiljen kommer hem i morgon. Vet ej om jag ska dit då. Just nu har jag noll koll känns det som. Det är så mycket som snurrar i huvudet. Det är så mycket som oroar mej. Hjälp. Saknad.

63. Midsommar + avdelnings-kaos.

Senaste tiden har det varit väldigt mycket, därför har jag inte haft ork att skriva här. Men jag ska försöka bättra mej nu.

Midsommar är äver för detta år, som tur är. Hatar midsommar i massor! Denna midsommar var jag ensam hemma och gjorde ingenting. Åt inte ens nån typisk midsommar-mat, utan nöjde mej med en fryst Findus-maträtt. När jag mår så dåligt orkar, eller vill, jag inte "fira" nånting. Mestadels av dagen låg jag och stirrade in i väggen och undrade hur man ska orka...















Jag har varit lite då och då på avdelningen, men har också varit hos min nya stöd-familj. Undviker att vara på avdelningen så mycket det går/jag klarar, för det är total-kaos där. Skrik, bråk, bältningar, möbler som flyger i luften mm, både dag & natt.

Det har varit jätte-skönt att komma ifrån avdelningen lite och få komma till en vänlig familj som välkomnar en, på riktigt. Jag förstår inte att de orkar ha mej där! Fast G är ju utbildad inom psykiatrin, så han vet precis vad det handlar om. Han blir inte rädd när mina ångest-attacker kommer. Han vet precis hur han ska agera, han hjälper mej att komma ner på jorden igen. Det är guld för mej att få vara hos dem!!

Denna möjlighet med att deltid bo hos stöd-familj har fått mej att inse att livet kan vara roligt ibland, att det finns ljus. Jag ser blå himmel och inte bara mörka moln längre. Till och med min läkare gillar idén skarpt, för han erkänner att alla de avdelningar jag varit på inte kan hjälpa mej. Plus att jag provat alla tänkbara mediciner för mitt tillstånd. Jag har även ätit bland de tyngsta mediciner - som en i min ålder, kroppsbyggnad och vikt egentligen inte ska käka. Tragiskt.

Nu är jag hemma på permission. Är livrädd att jag inte ska fixa det, här hemma har jag inte alls samma stöd som i stöd-familjen. Jag vill så gärna, så gärna fixa att hålla mej skadefri. Jag ska hålla mej skadefri! Det SKA gå!!

62. Återfall.

Jag känner mej fortfarande som en riktig parasit som inte är välkommen. Särskilt nu efter återfallet jag fick. Jag kämpade så gott jag kunde för att motstå, men klarade inte av det. Idiot-mej! Jag är ett stort misslyckande!

Mådde verkligen SKIT också efter att jag gjort det. Visste att jag skulle få höra en massa elaka kommentarer från personalen. Jag visste att de inte skulle lyssna på min sanning, hur det verkligen låg till.

Jag vill inte att de ska gulla med mej, men de behöver inte behandla mej så illa! Okej, jag gjorde ett större misstag. Men det var flera månader sen sist. Ändå beter de sej som att jag gör sådana misstag hela tiden. Deras kommentarer skar sej in i hjärtat. Tyvärr planterade de sej där också.

Jag gjorde verkligen så mycket jag bara kunde för att inte göra något dumt. Jag ringde även till avdelningen för att be om hjälp (och det är inget jag gör i första taget), men de sa att de kunde inte hjälpa mej... Tack för hjälpen! Och ni som tjatar att jag ska be om hjälp när jag behöver. Jag förstår inte matematiken. Måste bli; jag = hopplöst fall, som ingen kan hjälpa.


Mitt i allt misslyckande tog jag mej till sjukhus direkt hemifrån, fick det fixat och tog mej sedan till avdelningen. Så avdelnings-personalen behövde inte lägga en minut på skadan. De behövde inte ens se det.

Jag mådde otroligt dåligt när jag kom tillbaka till avdelningen. Gick med vrål-ångest och la mej direkt. Efter någon timme när skötarna fått syn på journal-anteckningarna från akuten, så kom de in och nästan skällde ut mej. De lyssnade inte på mej, utan bara malde på med sina smärtsamma kommentarer. Upplyste mej noga att de drar in "mina förmåner". Konstigt, för när det gäller andra som också har bestraffnings-regeln så gäller den aldrig, även om de flera dagar i veckan försöker strypa, hänga, skära, slå sej, eller till och med blir bältad av 10 personal.

Tack för stödet, som inte verkar existera. För ni säger ju åter igen att det inte är någon idé att jag är på denna avdelning. Tack. Mitt självförtroende växer ju inte direkt. Kan kanske bero på att det inte ens existerar längre...

Som tur är finns G vid min sida. Utan honom hade jag inte stått upp! På riktigt; tack! Skulle inte orka utan dej!

61. Yrsel i hjärnan.

Jag vet varken vad som är upp eller ner känns det som. När jag känner minsta lilla glädje eller ljus, så slås det direkt bort av det starka mörkret som styr inombords. Jag känner mej vilsen.

Vill ju så gärna kunna känna den där lilla glädje som ibland visar sej, men det är som ett stormigt hav där det är omöjligt att ta sej fram. Mörkret är för starkt! Det går inte att ensam ro i en liten, trasig eka på öppet, stormigt hav, med en åra.

I luften hänger regnet, och till och med åskan är kanske påväg. Det tjatas mycket om vädret, gnäll hit och dit för att solen inte skiner hela dagarna. Visst, åska och ösregn är väl kanske inte super-roligt flera dagar i sträck. Men för en del som mår dåligt så är vädret nästan helt oväsentligt. Det är lixom inte så att man orkar bry sej om solen skiner när ångesten håller på att ta kol på en.

Sitter och kämpar järnet för att försöka stå ut med ångesten utan att göra mej illa, eller ta lugnande. Ska försöka att inte äta så mycket Benzo. Det är inte bra. Fast ibland behövs det, och då tar jag ju det. Hellre Benzo än självskador!!

Tänker på G. Han ger mej så mycket positivt!

60. Tystnad, men inre storm.

Hur kan orden bara försvinna? Det är ordlöst, tyst och skrämmande mörkt, men samtidigt ett ständigt inre kaos. Ett riktigt oväder som dånar inombords. Blir trött av alla ångest-ljud som finns inombords. Jag gnager sönder inifrån. Smärtan är extrem.

Har varit på permis i helgen. Ska tillbaka till den slutna världen idag. Skulle tagit bussen i förmiddags, men klarade inte av det. Värdelösa mej! Hur svårt kan det egentligen vara att sätta sej på en buss? För mej otroligt svårt, särskilt när jag mår uselt. Har legat mest hela dagen, har inte varit kapabel till nåt annat.

Vet att jag kommer få negativ kritik av personalen i morgon... Suck. Har redan ont i magen. Tydligen räcker det inte med ångest, utan man ska ha ont i magen inför att träffa personal som garanterat inte är nöjda över helgen. Jag har inte fått nåt särskilt gjort. Jag orkar inte!

Kämpar som bara den för att få i mej tillräckligt med mat. Försöker sköta sömnen på bästa sätt. Vill inte strula till det ännu mer. Jag har redan varit för djupt nere i ätstörningsproblematiken, och ska därifrån nu! Men ingen ser hur jag kämpar. Jo, G ser. Tack G! Du är guld!

59. Ångest-nätter-

Att gång på gång under natten vakna upp med ett ryck av mardrömmar. Det gör så ont, det skär inombords. Jag tvingas uppleva skiten igen. Jag ser och känner känslorna, de kommer upp åter - 10 år senare...

När jag vaknar vet jag inte var jag är, ofta tror jag att jag är där, att monstret är bredvid och på mej, att han åter har låst in mej i det lilla rummet. Jag vaknar ofta av att jag hyperventilerar och krampar.

Jag är trött på att varenda natt går till såhär. Inte en enda natt får jag sova i lugn och ro. Han, monstret, har satt djupa spår i mej. Han förföljer mej i minnen och drömmar, både fysiskt och psykiskt.

Min psykolog undrar hur jag orkar stå på benen, med tanke på det underskott av sömn som jag har. Vi har kartlagt min sömn, och det såg inte bra ut. Inte konstigt att min kropp säger ifrån titt som tätt. Jag förstår inte heller hur jag orkar, när jag orkar dvs...

Anledningen till att jag orkar är G. Han ger mej kraft. Han förstår, han bryr sej, han är rädd om mej. På riktigt. Han är enda ljuset i mörkret. Han är underbar!

58. Skadeglädje & Kirurgen.

Hur ska jag kunna lita på er om ni varken lyssnar eller litar på mej?

Vi hade kommit överrens som att vi skulle vara ärliga. Jag skulle vara ärlig när det gällde mina självskador bland annat, och ni skulle vara ärliga tillbaka. Anledningen till att vi skulle vara ärliga var att vi skulle veta att vi verkligen kunde lita på varandra, och kunna gå framåt i behandlingsväg.

Det hände en olycka som INTE var avsiktlig! Det var verkligen inte planerat! Om jag skulle ha skadat mej så hade jag valt ett annat sätt, så klart. Så detta var inget självskadande! Jag kämpar som bara den för att bli fri från att skada mej själv. Jag vill inte göra mej illa!

Men ändå så tror ni att jag gjort det med flit! Jag förklarar exakt, men ni vill inte tro mej ändå, ni lyssnar inte ens färdigt på mej. Hade ni däremot lyssnat på vad min psykolog har försökt att förmedla till er i 3 veckor, så kanske ni hade förstått. Till och med min psykolog håller med att de inte lyssnar. Inte ens på honom!

Så ni behandlar mej precis som jag orsakat allt själv (jag har varit ärlig och erkänt de gånger då jag gjort mej illa, jag har aldrig ljugit om det, så varför skulle jag göra det nu efter 6 månaders vistelse på just denna avdelning?). Med suckande och nästan "skyll-dej-själv-prat" informerar de om att si och så blir det. Ni betonade att jag minsann fick gå själv ner till Kirurgen på morgonen. Hade fruktansvärt ont och skulle efter en totalt sömnlös och misslyckad natt vandra en 30 minuters promenad till sjukhuset, ensam.

När jag skulle ner till Kirurgen så kände jag hur vissas skadeglädje ökade. Lika dant när jag skulle ner till akuten senare. Till och med läkarna på sjukhuset reagerade på att jag kom ensam, och att jag gått dit i det tillstånd jag befann mej i. Så de fixade så att jag fick åka bil tillbaka, för de ansåg det som galet... Tack att nån förstod!

Sjuksköterskan och jour-läkaren på avdelningen var förstående. De lyssnade på mej. Personal på sjukhuset var oxå hygglo.

Varför ska jag vara ärlig om ni ändå inte tror mej?

Det är tur att jag har G! Han är helt otrolig! Han ger mej lite energi då och då. Utan honom hade jag inte stått på benen. Han är den enda jag har! Dessutom så litar han på mej. En kram från honom är guld värt för mej! Jag tycker så mycket om honom!