75. År 2010.

Nya året är kommet. Och målet med detta år är att hålla mej ifrån slutna psykiatriska avdelningar. Inget löfte, men ett mål. Ska verkligen kämpa mej ur skadandet. Ska ge allt för att fortsätta att hålla mej skadefri!

Men livet är knaggligt. Det är inte lätt. Det kan nog många skriva under på.
Frågan är hur man överlever med alla tragiska minnen? Varför kan man inte bara radera ut de minnen man vill, som man kan göra på en dator. Typ en "delete-knapp". Hade varit praktiskt, för då kunde man välja ut vad man ville fortsätta minnas och vad man vill radera för all evighet.

74. Nyår.

Överlevde julen, men visst det var rätt mycket ångest och tårar. Nästa är Nyår, sen är det "ledigt" från helgdagar ett tag framöver. Skönt! Jag vet att många tycker att högtider är extra kämpiga om man mår dåligt, eller är ensam.

Snart börjar nedtrappningen av Benzodiazepiner. Är jätte-orolig. Vet att det kommer bli tufft. Men vet också att det är enda vägen att minska all benzo. Det kommer ta många år innan jag blir helt kvitt benzo, med tanke på hur mycket jag har käkat.

Försöker att hålla mej sysselsatt, men ångesten gnager inom mej. Det finns liksom inget slut på gnagandet. Det gör så ont.

73. Äckliga jul.

Meningslösa, obehagliga jul. Julen är förknippat med så mycket fint och mysigt. Vad är det som är så fint? Vad är mysigt? Att inse och känna att man är ett stort misslyckande som bara far illa av julen? Jag förstår inte, igen.

Har inte firat jul på 3 år. De senaste 3 åren har jag suttit inlåst på slutenvårds-avdelningar. Har inte brytt mej det minsta om julen då. Men nu när man är ute i verkligheten går det inte att undvika denna obehagliga jul. Man blir ständigt påmind överallt; tidningar, stan, TV, affärer, bussen, mat-affärer, människors jul-panik... BLÄ! Vill skrika rätt ut att jag inte orkar med julen!

Förra julafton gick min vän bort. Nu är hon i himlen. Hoppas att hon har det bra. Meningen var att vi skulle ses den veckan, men det hemska hann hända. Tyvärr var det inte så oväntat. Ledsen. Du som kämpade så bra... Saknar dej!

72. Orkar jag?

Jag tvivlar mer och mer på om jag orkar. Trots att jag gjort endel framsteg så känns det liksom totalt kaos inombords. I alla fall ofta. För ofta för att jag ska våga tro på mej själv...

Trots bra stöd känner jag mej bitvis väldigt ensam. Förstår inte det. Det är så mycket som jag inte förstår. Helt ärligt är jag rädd för sanningen. Rädd för verkligheten. Kommer jag någonsin klara av att stå på egna ben?

Nu när jag inte är inlåst på slutna avdelningar så händer det att jag då och då springer på gamla klasskamrater, släktingar, bekanta med flera. Och jag HATAR den ständiga frågan; "vad har du hittat på sen sist vi sågs?". Det känns så förnedrande att jag aldrig har nåt att berätta! Mina för detta klasskamrater har oftast pluggat vidare, skaffat jobb, flyttat hemifrån, varit utomlands och levt livet, skaffat familj - och endel har till och med blivit föräldrar... Vad säger man liksom som gensvar? Inte har jag lust att berätta att jag har de senaste 4 åren tillbringat på behandlingshem, och 3 olika slutna psykiatriska avdelningar på ett av Sveriges säkraste psyk... Vad värdelös jag känner mej!! Mår illa av tanken. Känner mej som världens fiasko.

Imorgon ska jag träffa läkaren igen. Det gäller att jag inte gått ner för mycket i vikt på senaste tiden. De hotar med inläggning på ätstörnings-programmet om jag har gått ner till ett visst BMI. Men jag sa att jag v ä g r a r lägga in mej där. Då sa de: "då blir det LPT igen". Men jag tror att jag inte har fallit ner så pass mycket i vikt att de kan tvångs-inlägga mej. Jag har ätit så ordentligt jag kunnat. Har hinkat i mej de äckliga näringsdryckerna enligt schemat. Jag gör allt jag kan för att gå upp i vikt.

Det är en ständigt stenhård kamp mellan känslor och förnuft. Det inre förbjuder mej att gå upp i vikt, men innerst inne vet jag att jag behöver gå upp lite till i vikt. Jag vill kunna orka och fungera. Jag måste stå emot känslorna och kämpa vidare med att sköta maten. Jag vill inte förstöra mej ännu mer. Då blir vägen mot ett friskare liv ännu läääääängre.
Jag ska fortsätta kämpa! Jag ska visa dem att jag klarar det, utan LPT! Men framförallt ska jag visa det för mej själv!

71. Giftigt!

Det är äckligt att benzo är så beroendeframkallande. Jag förstår inte hur jag ska stå ut med abstinensen när jag ska trappa ut medicinerna! Jag som aldrig trodde att jag skulle bli beroende av benzo. Inte jag. Men så fel jag hade. Jätte-fel!

Dagarna tuffar på, och tårarna rinner längs kinderna. Minnena hinner ifatt. Det är smärtsamt! Känner mej så ensam när mörkret invaderar mej. Men som tur är finns min stödfamilj vid min sida. Igår bröt jag ihop fullständigt efter att ha varit hos psykologen. Det väckte för mycket minnen från mobbningen. Det känns som att jag förflyttas bakåt i tiden, för får nämligen de äckel- och ångest-känslorna jag hade varenda morgon jag skulle gå till skolan, och varje eftermiddag när jag gick därifrån...

Det var inte den fysiska mobbningen som gjorde ondast, utan det var den psykiska. Den ständiga utanförs-känslan. Blåmärken från slag och sparkar läkte lättare, men det psykiska satte sej hårdare inombords. Det trasade sönder mej som mest. Trasade sönder mitt inre ännu mer, som redan var trasigt innan.

Hjälten igår var pappan i stödfamiljen, han gick hem tidigare från jobbet för att komma hem till mej. Efter 2 timmars konstant lipande och ångest upp till öronen men en okontrollerat skakande kropp, så trodde jag att jag skulle... ja, gör en massa jag inte borde... Men som tur var så kom han hem. Han höll om mej hårt. Kramade mej tills jag kunde andas i lugn takt, tills kroppen slutat skaka. Tack!

70. Övergrepp.

Flashbacks i massor. Såg en film, mitt i filmen kom groteskt råa scener på ett övergrepp, en brutal våldtäkt. Det väckte massor inom mej. Jag blev så påmind om det. Påmind om smärtan, skammen, äcklet, förnedringen och framförallt hur mitt inre trasades sönder. Jag slets i bitar inifrån.

Mitt i filmen var jag tvungen att gå iväg, jag klarade inte av att se det. Jag gick in och satte mej på toalettgolvet och skakade av äckel. Var tvungen att luta huvudet över toan, hela magsäcken vred sej av äckel. Jag blev så berörd och ångestfylld att kräk-reflexerna satte igång. Hade lust att skrika rätt ut. Men fick inte fram ett ord. Alldeles tyst, men ändå så fruktansvärt mycket ljud inombords.

Låg och skakade på golvet. Svettades och frös. Efter en liten stund kommer pappan i stödfamiljen och knackar på. Han ber mej öppna, men jag vill inte. Jag skäms över att jag ligger där och gråter och hulkar av ångest. Men han säger åt mej att jag ska öppna. Jag öppnar...

...han sätter sej på badkars-kanten och tar mej i famnen. Han håller om mej med sin mjuka famn. Han säger att det är lugnt, det finns inget här som kan skada mej, jag är trygg. Jag lyckas få fram att jag grisar ner hans tröja när jag sitter i hans famn, han säger att han struntar fullständigt i det, och håller om mej ännu mer. Det var okej att gråta och snora ner hans tröja utan att han brydde sej.

Han ville inte lämna mej ensam nåt på hela kvällen. Han sa att det inte var konstigt att jag reagerade så som jag gjorde.

Jag var som ett litet barn. Kanske som den sköra 7-åring jag var då jag blev våldtagen? Inte alls konstigt. Hans famn fanns alltid öppen för mej att krypa in i om jag behövde.

Utan min underbara stödfamilj hade jag inte orkat mej igenom vardagen. Ständigt kommer minnen och smärtande känslor. Men jag vet, jag vet att de bryr sej, de gör allt för att hjälpa. Jag har insett att det verkligen finns underbara och fantastiska männsikor! På riktigt.

69. Aldrig fri.

Trots att jag inte är inspärrad längre bakom låsta dörrar så känner jag mej aldrig fri. Det är mer att jobba med nu när man är ute i friheten. På avdelningen var jag en i mängden, och där brydde jag mej inte särskilt mycket om nånting egentligen.

Men nu, ute i friheten, eller i verkligheten som jag heller kallar det, krävs det grymt mycket jobb att anpassa sej till vardagen. Hur ska man orka med en vanlig vardag när man mer eller mindre i 4 långa år leva på olika sluta psykiatriska avdelningar?

Innan när jag varit inlagd har jag struntat i princip i allting. Men nu får hjärnan nya intryck hela tiden; nyheter, musik, vad det är för väder, vilken dag, månad och datum, vad man ska ha på sej, att man ska fixa nåt att äta, att jag måste gå till apoteket, ta mej på egen hand till psykologen och DBT-behandlingen mm...

Trots jättebra stöd från stödfamiljen så känner jag mej ändå bitvis så otroligt ensam. Känner mej så skör. Trasig. Som ett skadat löv som flyter i en smutsig vattenpöl och kämpar järnet för att undvika att dala ner under ytan.

Innan var jag en stökig självskadare, vem är jag nu? Jag måste hitta en ny identitet. För jag vill inte vara den destruktiva person som jag varit. Läkarna varnade mej för ett tag sen med att om jag inte slutar inom snar framtid så kommer jag bli permanent skadad för resten av livet, pga att jag skurit sönder för många senor med mera.

Jag vägrar att förstöra mej mer! Jag har förstört både mitt inre och yttre alldeles för mycket under dessa år. Det är dags att lämna dem beteendena bakom mej och gå vidare. Men det är kämpigt. Väldigt kämpigt! Men den gamla vägen är inget alternativ. Jag vill kunna leva. Leva på riktigt!