110. Du är ytterligaren en av dem
Tydligen så bestämde du dej utefter mitt utseende.
Inte mina ord, utan mina ärr.
Trots att jag ursäktade mej för hur jag såg ut, så spelade mina ord tydligen ingen roll. Ingen roll. Ingenting.
Du är ännu en. En av dem som inte bryr dej. Ytterligare en av alla. Jag kan faktiskt också ha fysiska problem. Jag bad inte dej att sy ihop mej, jag bad dej inte att lägga om sår, jag bad dej inte att plocka bort stygn. Jag bad dej om hjälp rörande min kropp, långt ifrån det psykiska.
Bara för att jag har orsakat skador på min kropp tidigare, bara för att jag har journaler som inte räknas till det "normala" så blir jag nekad vård. Nekad hjälp. Igen.
Jag vågar inte.
Jag vill nog.
Men.
Jag är rädd.
Etiketter: besviken, diagnoser, journaler, läkare, smärta, vårdcentralen, ärr
posted by MefiX at 1:06 fm
4 Comments:
sv:håller med vad du skriver, endel borde inte få jobba med det! blir sjukt irriterad och ledsen, är det meningen att min familj ska hålla koll på mig varje timme typ? att de sa behöva vara rädda att lämna mig ensam..
Hej har startat upp en Borderline blogg som ska va till för allmänheten. Inte bara en vardaglig blogg med andra ord.
Jag söker nu borderline bloggar och andra bloggar som skriver om psykisk ohälsa som kan tänkas ställa upp på intervjuer eller skriva gästinlägg och dela med sig. Självklart blir alla gästbloggare och dom som vill bli intervjuade länkade.
Har en blogg på sidan om som jag fått upp högt i läsarantal och känner att jag kommer kunna göra det samma med denna blogg. Har tidigare jobbat på Devote.se en av sveriges snabbast växande bloggsajter. Genom denna blogg hoppas jag på att fler bloggar om psykisk ohälsa blir uppmärksammade i bloggvärlden.
http://borderline.webblogg.se/2013/january/gastblogga-om-dig-din-diagnos.html#comment
Tack för din tid
Så himla sant, tyvärr. :( Har man en gång varit "psyk-patient" så kommer man alltid att vara det. "En gång sjuk, alltid sjuk" som en vårdare sa till mig en gång.
Jag kommer att vara minst döende nästa gång jag söker vård för nånting, just p.g.a hur vårdpersonalen behandlat mig! Visst finns det några guldkorn, men dem överväger tyvärr inte dem andra...
Hej
Jag hittade din blogg först nu, fem år efter sista inlägget. Har läst alltihop! Så berörd av det du skrivit. Jag var där. 1989-1997. LPT, behandlingshem, missbruk, ätstörningar, hopplöst fall...och åh, vad jag känner igen din beskrivning av hur man kan bli behandlad och hur man kan känna sig så fullkomligt ensam och oförstådd.
Om du fortfarande finns kvar i cyberrymden undrar jag om du skulle vilja berätta hur du har det nu.
Jag hoppas att du funnit den trygghet och närhet som du så väl behöver. Det enda som kan läka en trasig själ <3
Skicka en kommentar
<< Home