105. I en torktumlares symfoni
Stirrar uppåt. Funderar. Tittar mot molnen och funderar ännu mer. Hur högt upp når himeln? Var tar den slut? Den känns lika gigantisk som min oreda innanför hjärnbarken.
Jag viskar till mej själv att jag måste fungera, att jag måste klara av att stå upp. Jag vill, jag måste. Måste med utropstecken. Det mörka får absolut inte komma närmre. Det skrämmer mej så! Vågar inte ens tänka vad som händer då. Nej. Jag måste fungera, måste stå upp.
Smyger fram.
Ler, försiktigt.
Tassar iväg.
Iväg där ingen ser mej, kryper ihop.
2 Comments:
Hej!
Jag heter Chalene och går i trean på hulebäcksgymnasiet. Jag ska göra ett arbete i psykologin kring borderline och jag tycker det känns fel att läsa om det i olika gamla böcker det känns inte äkta och jag undrar om du skulle vilja ställa upp på en intervju över internet. Det skulle vara otroligt snällt av dig då jag gärna vill ha ett äkta perspektiv på sjukdomen.
Hör av dig till min mejl om du vill eller inte.
chaleeen@hotmail.com
mvh Chalene
Men det är nog det vackraste uttrycket jag hört i "vår" värld! "I en torktumlares symfoni".. Skulle jag kunna få använda det uttrycket? Till fina bilder och sånt, t.ex FB? Jag gör det INTE om du säger nej. Du skriver väldigt vackert och beskrivande om något som är så svårt och tungt. Tack för att jag får läsa och ta del av. MN
Skicka en kommentar
<< Home