104. Märkt med band runt handleden.
Åter igen har jag blivit märkt med ett vitt band med namn, personnummer och adress runt handleden. Allt för att de ska veta vem jag är, eller snarare för att det är ett måste - för egentligen vet personalen exakt vem jag är. Flera personer i min omgivning tyckte att jag skulle läggas in, och så blev det. Jag insåg tillslut att jag faktiskt höll på att rasa totalt, och att jag faktiskt behövde hjälp. Så det blev just så om jag inte vill; inlagd på den psykiatriska akutvårdsavdelningen.
Men nu är jag förflyttad från slutenvården till ett annat ställe där jag ska vara tills jag kommer på benen och kan åka hem. Hela jag gråter. Gråter för att det känns som ett misslyckande att ännu en gång då jag har behövt vistas bakom låsta dörrar. Blir så ledsen att jag inte kan klara mej själv, för jag kämpar ändå på så mycket jag bara kan. Men vad gör jag för fel? Varför räcker det inte till?
Tvekar.
Vill.
Men förstår inte...
Men nu är jag förflyttad från slutenvården till ett annat ställe där jag ska vara tills jag kommer på benen och kan åka hem. Hela jag gråter. Gråter för att det känns som ett misslyckande att ännu en gång då jag har behövt vistas bakom låsta dörrar. Blir så ledsen att jag inte kan klara mej själv, för jag kämpar ändå på så mycket jag bara kan. Men vad gör jag för fel? Varför räcker det inte till?
Tvekar.
Vill.
Men förstår inte...
Etiketter: förstår inte, gråter, inlagd, kämpa, misslyckad, PIVA, tvivlar
posted by MefiX at 2:28 fm
2 Comments:
Det är inget misslyckande! Det är ett överlevande! Du lever! Och det gör mig glad, även om jag precis hamnade på din sida av en slump, så kan jag säga att jag ändå bryr mig. För på något sätt så har man ett band till alla främlingar där ute i cyberspace som lever samma icke-verklighet som en själv, där livet bara gör ont.
Jag kommer att länka till din blogg, om det är okej för dig?! Och jag kommer att hålla tummarna för att du mår bättre snart, och att du någon gång kan se det här "misslyckandet" som ett lyckande. (Fast det är ju alltid lättare att säga uppmuntrande saker till nån annan än sig själv, jag vet...)
Men krya på dig! Kramar!
det handlar inte om att misslyckas utan snarare om att inte kunna reglera sig själv och de känslor man har. den styrka vi som är extra sköra besitter är ingenting mot vad den vanliga gråa massan har för föreställningar. gå gärna in på min blogg
http://tvahimlarpavarandra.wordpress.com
och läs om återhämtning från psykisk ohälsa (bla borderline). jag anser inte att det är en statisk sjukdom/diagnos - det går att vända sig själv rätt igen!
Skicka en kommentar
<< Home