lördag, april 26, 2008

42.Tyst.

26 April 2008

Tystnaden är det enda jag hör just nu. Den gör sej påmind inom mej. Tystnaden som väsnas så.

Ångest. F-n, vad jag hatar ångesten! Hur ska man kunna styra den när den styr mej? Benzo är ju på ett sätt jättebra, men ändå inte. Jag hittar lixom ingen balans mellan kaosen...

Etiketter: , , , , ,

tisdag, april 22, 2008

41.Mörkrets djup.

22 April 2008.

Finns det inget slut på mörkrets mörker? Existerar inte ljuset?
Mörkret tar kol på mej.

Solen skiner och folket är ute i solen och njuter. Sitter utomhus och fikar, solar i solskenet. Vårjackorna har kommit fram och det är nästan så att det åker av. Folket tycker att sommaren är här. Och oj vad de är glada för det - jag förstår inte?! En annan går och försöker undvika folket. Känner mej så jä-la misslyckad! Varför kan inte jag vara glad och njuta av solen?

Självhatet växer. Äcklet blir starkare. Jag blir svagare. Vad är det som håller på att hända?

Vill inte till psykakuten. Hur ska jag lyckas hejda kaoset innan det växer sej större? Hur ska jag rädda mej själv?

Etiketter: , , , , , , , ,

söndag, april 20, 2008

40.Varför?

20 April 2008


Varför är det så svårt att leva? Jag får inte tillräckligt med luft. Jag vet inte hur jag ska andas så jag överlever. Det destruktiva sliter i mej, men nej, jag ska inte skada mej själv! Ska inte, ska inte! Får inte! Jag vet innerst inne att det hjälper mej inte på lång sikt, det snarare förstör mej. Det raserar mej mer än vad verkligheten gör just nu.

Saknar honom! Jag behöver honom! På riktigt! Men han finns inte hos mej längre. Han lämnade ett hål inom mej. Biten som saknas, det är han. Jag är trasig.

Men det är svårt. Svårt!
Hur lever man? Hur överlever man?

Etiketter: , , , , , , , ,

måndag, april 14, 2008

39.Stygnen äntligen bort-tagna.

14 April 2008.

Är trött som bara den! Har varit på ECT idag. Och jag blir alltid så trött efter narkosen, men det är väl rätt vanligt. Idag var det lite jobbigt att sövas; det var inte den vanliga narkosläkaren, han som jag känner mej trygg med. När han, som jag vet vem det är, söver mej så är jag lugn, då får jag inte den här paniken. Men idag blev jag lite panikslagen, det är ju en himla kontrollförlust att sövas. Det gör mycket om det är någon man känner sej trygg med. Så jag hoppas att det är han, som jag känner mej trygg med, nästa gång.

Min läkare kom ner dit oxå. Han kom för att han skulle ta bort resten av stygnen i armen. Skönt att bli av med dem!

Har lite ont i magen inför imorgon. Alltid lite oroligt när jag ska åka buss, gå på terapi och sedan gå på gruppterapi och slutligen åka bussen hem. Men nu känns det lite extra jobbigt. Det är mycket på en gång. Kanske lite väl mycket...? Får se hur mycket av det som jag pallar.

De senaste dagarna har det blivit rätt mycket ångestdämpande och lugnande medicin. Inte så bra, men ändå bra att jag har dem att ta till när det blir övermäktigt och för jobbigt. Fick en ny liten påse med Temesta av min läkare idag - hygglo! Jag behöver dem verkligen! Jag vet att de tyvärr är beroendeframkallande, men det känns bättre att ta en tablett och kunna lugna ner sej lite än att skära sönder hela sej själv. Vet att pillrena bara är tillfällig hjälp, konstgjord andning. Men vad gör man?

Etiketter: , , , , , , , , ,

lördag, april 05, 2008

38.Inlagd, igen!

själ5 April 2008.

Det känns som att jag inte får luft. Jag kvävs långsamt. Varför? Håller jag på att falla tillbaka i det dystra mörkret? Varför kan jag inte vara glad inombords? När jag väl hittat nåt jag tycker om att göra så tilläts jag inte att göra det? Varför? Jag förstår inte!

Förra veckan var mer eller mindre kaos. Dels så sövde dem mej extra länge för att kunna sy ihop mina armar. Mådde inge vidare efteråt, men vet att det var ett måste att sy, så är tacksam för det. Annars hade jag kanske inte suttit här idag. Men det värsta var att ville dem lägga in mej sen. Men jag vägrade. Jag t o t a l - v ä g r a d e !! Vägrade att bli inlagd på den avdelningen, sa till läkaren "aldrig i livet att jag ska dit igen". Men det hjälpte inte, var tvungen att gå med på det, annars hade jag fått LPT - det sa dem.

Så läkaren ordagrant drog mej dit. Han tog tag i mej och gick dit med mej. Kändes tungt att vara tillbax på avdelningen, men jag vet att det var för mitt eget bästa. Jag vet att läkaren bryr sej, jag vet att han gör det som han tror är bäst. Kan inte säga annat än att han är bra. Sen har vi ju våra disskutioner, exempelvis förra veckan... Jag tyckte absolut inta att jag behövde bli inlagd, men vi var visst lite oense...
Men nu är jag i alla fall utskriven - skönt!

Träffade i alla fall M på avdelningen. Han jobbade, så vi kunde sitta ner och prata. Det var skönt! Tycker bra om honom!

För övrig kämpar jag dygnet runt för att undvika själskadande, försöker hålla mej hel. Sliter gärnet för det. Det sägs att det går och ta sej ur självskadebeteenden levande...

Etiketter: , , , , , , ,