109. Otillåtna tårar.
Nej min bostad har inte brunnit ned, som tur är. Som tur är har jag inte mist någon av min familj. Lyckligtvis har jag inte blivit förlamad, eller fysiskt skadad på annat sätt.
Men jag är ledsen ändå. Riktigt ledsen. Jag begär inte att någon ska tycka synd om mej. Jag begär inte att någon ska trösta mej, men jag önskar att ni kunde acceptera. Jag är ledsen, jag begär endast att ni kan acceptera det. Punkt.
Jag har ont i själen, det syns inte. Men det smärtar nåt extremt. Smärtan framkallar osynliga tårar. Jag är ledsen.
Varför får jag inte vara ledsen? Jag är tacksam att jag har tak över huvudet och mat på bordet, att jag har en fungerande kropp. Men smärtan finns där molande inombords trots tacksamheten. Acceptera att jag känner så, sen kan du gå. Jag begär inte mer.
Att inte "ha anledning", inte "ha rätt" att vara ledsen enligt samhället och omgivningens både skrivna och icke skriva normer och regler tar inte bort min smärta. Hur mycket jag än försöker "skärpa mej" så finns smärtan kvar. Den smärta ni inte känner, inte ser, och uppenbarligen inte accepterar.
Hur många gånger jag än röntgar hela mej så kommer det inte synas, det finns ingen avvikande svulst eller knöl som är orsak och skapar tillåtelse till sorg. Som tur är syns ingen svulst eller knöl, men smärtan finns ändå kvar. En smärtsam smärta.
De verbala normerna som surrar runt mej, skapar bara mer smärta och ännu mer sorg. En otillåten sorg växer och gör ondare, men fortfarande kan jag inte visa upp en röntgenplåt och visa den smärtande, otillåtna sorgen.
Jag begär inget "tycka synd om", begär inget daltande, begär inget tröstande. Men ett accepterande tycker jag faktiskt att jag har rätt till, sen kan ni vända ryggen och gå om ni vill. Så slipper ni mej, med min smärta som inte syns, men som finns.
Måste man ansöka om att få rättigheten att tampas med en enorm smärta och sorg. Som växer av de verbala normerna som gång på gång blir repeterade för mej, ända in till trumhinnan.
Vad gör jag för fel?
Gråter i tysthet.
Fortsätter gömma mej.
Intalar mej själv att jag bara överreagerar
Inser att det är bäst att inte vara ledsen, bäst att inte gråta.
Varken synliga eller osynliga tårar.
Men jag är ledsen ändå. Riktigt ledsen. Jag begär inte att någon ska tycka synd om mej. Jag begär inte att någon ska trösta mej, men jag önskar att ni kunde acceptera. Jag är ledsen, jag begär endast att ni kan acceptera det. Punkt.
Jag har ont i själen, det syns inte. Men det smärtar nåt extremt. Smärtan framkallar osynliga tårar. Jag är ledsen.
Varför får jag inte vara ledsen? Jag är tacksam att jag har tak över huvudet och mat på bordet, att jag har en fungerande kropp. Men smärtan finns där molande inombords trots tacksamheten. Acceptera att jag känner så, sen kan du gå. Jag begär inte mer.
Att inte "ha anledning", inte "ha rätt" att vara ledsen enligt samhället och omgivningens både skrivna och icke skriva normer och regler tar inte bort min smärta. Hur mycket jag än försöker "skärpa mej" så finns smärtan kvar. Den smärta ni inte känner, inte ser, och uppenbarligen inte accepterar.
Hur många gånger jag än röntgar hela mej så kommer det inte synas, det finns ingen avvikande svulst eller knöl som är orsak och skapar tillåtelse till sorg. Som tur är syns ingen svulst eller knöl, men smärtan finns ändå kvar. En smärtsam smärta. De verbala normerna som surrar runt mej, skapar bara mer smärta och ännu mer sorg. En otillåten sorg växer och gör ondare, men fortfarande kan jag inte visa upp en röntgenplåt och visa den smärtande, otillåtna sorgen.
Jag begär inget "tycka synd om", begär inget daltande, begär inget tröstande. Men ett accepterande tycker jag faktiskt att jag har rätt till, sen kan ni vända ryggen och gå om ni vill. Så slipper ni mej, med min smärta som inte syns, men som finns.
Måste man ansöka om att få rättigheten att tampas med en enorm smärta och sorg. Som växer av de verbala normerna som gång på gång blir repeterade för mej, ända in till trumhinnan.
Vad gör jag för fel?
Gråter i tysthet.
Fortsätter gömma mej.
Intalar mej själv att jag bara överreagerar
Inser att det är bäst att inte vara ledsen, bäst att inte gråta.
Varken synliga eller osynliga tårar.
posted by MefiX at 4:28 fm
4 comments
