110. Du är ytterligaren en av dem

Åter igen så lät ni mina ärr tala istället för att lyssna på mina ord. Mina ord var ingenting värda, de gick rätt igenom dej. Bort, ut i tomma intet.

Tydligen så bestämde du dej utefter mitt utseende.
Inte mina ord, utan mina ärr.
Trots att jag ursäktade mej för hur jag såg ut, så spelade mina ord tydligen ingen roll. Ingen roll. Ingenting.

Du är ännu en. En av dem som inte bryr dej. Ytterligare en av alla. Jag kan faktiskt också ha fysiska problem. Jag bad inte dej att sy ihop mej, jag bad dej inte att lägga om sår, jag bad dej inte att plocka bort stygn. Jag bad dej om hjälp rörande min kropp, långt ifrån det psykiska.

Bara för att jag har orsakat skador på min kropp tidigare, bara för att jag har journaler som inte räknas till det "normala" så blir jag nekad vård. Nekad hjälp. Igen.


Jag vågar inte.
Jag vill nog.
Men.
Jag är rädd.