62. Återfall.

Jag känner mej fortfarande som en riktig parasit som inte är välkommen. Särskilt nu efter återfallet jag fick. Jag kämpade så gott jag kunde för att motstå, men klarade inte av det. Idiot-mej! Jag är ett stort misslyckande!

Mådde verkligen SKIT också efter att jag gjort det. Visste att jag skulle få höra en massa elaka kommentarer från personalen. Jag visste att de inte skulle lyssna på min sanning, hur det verkligen låg till.

Jag vill inte att de ska gulla med mej, men de behöver inte behandla mej så illa! Okej, jag gjorde ett större misstag. Men det var flera månader sen sist. Ändå beter de sej som att jag gör sådana misstag hela tiden. Deras kommentarer skar sej in i hjärtat. Tyvärr planterade de sej där också.

Jag gjorde verkligen så mycket jag bara kunde för att inte göra något dumt. Jag ringde även till avdelningen för att be om hjälp (och det är inget jag gör i första taget), men de sa att de kunde inte hjälpa mej... Tack för hjälpen! Och ni som tjatar att jag ska be om hjälp när jag behöver. Jag förstår inte matematiken. Måste bli; jag = hopplöst fall, som ingen kan hjälpa.


Mitt i allt misslyckande tog jag mej till sjukhus direkt hemifrån, fick det fixat och tog mej sedan till avdelningen. Så avdelnings-personalen behövde inte lägga en minut på skadan. De behövde inte ens se det.

Jag mådde otroligt dåligt när jag kom tillbaka till avdelningen. Gick med vrål-ångest och la mej direkt. Efter någon timme när skötarna fått syn på journal-anteckningarna från akuten, så kom de in och nästan skällde ut mej. De lyssnade inte på mej, utan bara malde på med sina smärtsamma kommentarer. Upplyste mej noga att de drar in "mina förmåner". Konstigt, för när det gäller andra som också har bestraffnings-regeln så gäller den aldrig, även om de flera dagar i veckan försöker strypa, hänga, skära, slå sej, eller till och med blir bältad av 10 personal.

Tack för stödet, som inte verkar existera. För ni säger ju åter igen att det inte är någon idé att jag är på denna avdelning. Tack. Mitt självförtroende växer ju inte direkt. Kan kanske bero på att det inte ens existerar längre...

Som tur är finns G vid min sida. Utan honom hade jag inte stått upp! På riktigt; tack! Skulle inte orka utan dej!

61. Yrsel i hjärnan.

Jag vet varken vad som är upp eller ner känns det som. När jag känner minsta lilla glädje eller ljus, så slås det direkt bort av det starka mörkret som styr inombords. Jag känner mej vilsen.

Vill ju så gärna kunna känna den där lilla glädje som ibland visar sej, men det är som ett stormigt hav där det är omöjligt att ta sej fram. Mörkret är för starkt! Det går inte att ensam ro i en liten, trasig eka på öppet, stormigt hav, med en åra.

I luften hänger regnet, och till och med åskan är kanske påväg. Det tjatas mycket om vädret, gnäll hit och dit för att solen inte skiner hela dagarna. Visst, åska och ösregn är väl kanske inte super-roligt flera dagar i sträck. Men för en del som mår dåligt så är vädret nästan helt oväsentligt. Det är lixom inte så att man orkar bry sej om solen skiner när ångesten håller på att ta kol på en.

Sitter och kämpar järnet för att försöka stå ut med ångesten utan att göra mej illa, eller ta lugnande. Ska försöka att inte äta så mycket Benzo. Det är inte bra. Fast ibland behövs det, och då tar jag ju det. Hellre Benzo än självskador!!

Tänker på G. Han ger mej så mycket positivt!

60. Tystnad, men inre storm.

Hur kan orden bara försvinna? Det är ordlöst, tyst och skrämmande mörkt, men samtidigt ett ständigt inre kaos. Ett riktigt oväder som dånar inombords. Blir trött av alla ångest-ljud som finns inombords. Jag gnager sönder inifrån. Smärtan är extrem.

Har varit på permis i helgen. Ska tillbaka till den slutna världen idag. Skulle tagit bussen i förmiddags, men klarade inte av det. Värdelösa mej! Hur svårt kan det egentligen vara att sätta sej på en buss? För mej otroligt svårt, särskilt när jag mår uselt. Har legat mest hela dagen, har inte varit kapabel till nåt annat.

Vet att jag kommer få negativ kritik av personalen i morgon... Suck. Har redan ont i magen. Tydligen räcker det inte med ångest, utan man ska ha ont i magen inför att träffa personal som garanterat inte är nöjda över helgen. Jag har inte fått nåt särskilt gjort. Jag orkar inte!

Kämpar som bara den för att få i mej tillräckligt med mat. Försöker sköta sömnen på bästa sätt. Vill inte strula till det ännu mer. Jag har redan varit för djupt nere i ätstörningsproblematiken, och ska därifrån nu! Men ingen ser hur jag kämpar. Jo, G ser. Tack G! Du är guld!