37.Trasig.

22 Mars 2008.

Är trasig. Jag är söndrig. Min insida är havererad, nu ännu mer. Mer än innan. Det är smärtsamt. Det gör ont! Vet inte hur jag ska få mej själv att läka ihop. Om det ens går? Tvivelaktigt.

Jag försöker laga mej, men vet inte hur jag ska göra. Det blir att jag lindrar med hjälp av benzo. Men det är bara tillfälligt, medicinen varar bara ett tag. Och egentligen hjälper det inte alls på lång sikt. Det är bara så skönt ibland att känna hur man försvinner bort i dimman, känna ruset, för att sedan vakna till liv och ha lite lägre ångest-nivå. Önskar mej inte att försvinna helt och hållet, men att döva känslorna med benzo är så skönt just i tillfället. Men givetvis har benzo rätt många negativa biverkningar, tyvärr...

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i nåt medicin-beroende, men det har jag gjort. Nu har jag dragit på mej ytterligare ett problem! Är så besviken på mej själv! Känner ett inre sug, en längtan efter benzo-kicken allt för ofta, nästan jämt. Kan inte längre hålla tillbaka intaget med pillrena, de blir tagna alldeles för ofta. För ofta för att läkaren ska gilla det, och jag själv. Hur ska jag nu få kraft att ta mej ur denna knipan, innan det går för långt?

Om någon i hela världen kunde förstå! Förstå hur jag känner, hur det är att tänka och agera som jag gör. Men ingen verkar förstå. Ingen känner mitt inre kaos! Jag är ensam. Ensam mot mörkret.

I terapin håller vi fortfarande på med utredningen. Utredningen som ska visa exakt vilka andra diagnoser jag har. Det är ju ett gäng. Kämpigt är det att genomgå utredningen, men jag vet ju att det är nödvändigt. Nödvändigt för att de ska kunna hjälpa mej på bästa sätt.

Hur lagar man en trasig själ?

36.Kraftlös.

12 Mars 2008.

Kraften går ur mej. Förblir kraftlös. Jag vill göra så mycket, vill kunna fungera som en "normal" människa, men kraften och orken finns inte. Vet inte hur jag ska göra för att få energi. Det känns så hopplöst!

Saknar mitt gamla jobb så otroligt mycket! Är där några timmar i veckan, men känner mej ändå inte som "en av dem". Jag känner mej utanför bara för att jag inte jobbar "på riktigt" längre. Jag vill jobba, på riktigt! Hoppas att min läkare kan skriva av endel av min sjukskrivning så att jag kan jobba lite i alla fall. Hoppas!

Mår bättre när jag jobbar, då får jag annat att tänka på. Då kan jag inte stå i negativa funderingar, jag måste sätta fokus på jobbet så att jag inte gör fel. Men jag vill vara en av dem, på riktigt.

Jag känner mej som ett misslyckat freak! Är så ledsen på mej själv. Ledsenhet leder till ökad ångest... Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna bli bra. Kommer jag någonsin må helt ok? Tvivelaktigt! Men jag vill! Jag vill må bra, jag vill kunna jobba, men det känns så avlägset, tyvärr.

Vill oxå komma bort från destruktiva handlingar. Jag vill slippa vara stamkund på vanliga akuten, psyk-akuten, vårdcentralen, jourläkaren och även Apoteket. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på det. Det är mitt liv. Men hur ska jag bära mej åt? Har försökt i flera år, har kämpat som en gris. Jag har gått i terapi sen jag var 17 år, har legat inne i flera omgångar på olika slutenvårdsavdelningar i långa perioder, har suttit med extra-vak under LPT, har varit på behandlingshem i över 1 halvår, har gått DBT, KBT, bildterapi, gruppterapi, har fått massor av ECT-behandlingar, akupunktur, taktil stimulering... Varför mår jag inte bättre? Vad gör jag för fel? Jag förstår inte!

Är allt kört för min del? Det kanske inte ens var meningen att jag skulle överleva? Jag vet inte, jag vet inte. Men jag vill så gärna komma på fötter, men orken sviker mej. Känner mej övergiven. Ledsen. En inre ledsenhet som inte syns utanpå mej. Ledsenheten yttrar sej bara längs mina armar. Mina armar som ingen mer än jag själv ser. Ingen mer än jag. Bara jag.

35.Frånvarande.

4 Mars 2008.

Känner mej som i en bubbla. Känner mej halvt frånvarande. Men det är väl så det är. Det ingår väl i att vara psykiskt sjuk. Har varit frånvarande tidigare oxå.

Det finns nog ingen medicin som passar mej. Nu har vi ändrat lite till i medicineringen i hopp om att hitta nåt som kan hjälpa. Trist bara att äta så otroligt mycket medicin! Inte konstigt att man är halv-drogad.

Har inte orkat skriva på bloggen på ett tag. Allting har varit motigt ett tag. Men nu hoppas jag att jag är på benen i alla fall.

Saknar mitt fd jobb. Saknar det otroligt mycket! Kan inte beskriva med ord. Önskar att jag kan komma tillbaka dit, snart. Jättesnart. Det är där jag mår bra. Under tiden som jag jobbar går det inte att tänka på annat. Man måste vara koncentrerad på det man gör, annars blir det fel. Och fel är inte särskilt uppskattat...