måndag, maj 16, 2011

93. Vilsen och ensam.

Åter igen har det jag blivit sviken. Ja, det känns så. Jag är så oerhört trött på att bli lovad saker som bara struntas i, som helt plötsligt inte gäller längre.

Jag ber om hjälp. Skriker att jag behöver stöd och hjälp nu! Nu, inte om en månad, inte om ett år. Ni säger att jag ska be om hjälp, att jag ska söka mig till vården för då ska ni stötta upp mig. Men till vilken nytta när ni lovar och lovar, och inte ett skit hålls?

Tycker det är så jä-la tragiskt att bara för att man till slut efter flera års tid tagit sig ut från slutna avdelningar med dubbla lås, okrossbara fönster, plastmuggar, så tror omgivningen att allt är så himla bra, att alla problem är lösta. Men det är inte så enkelt! Har tagit mig ut till verkligheten. Men nu då? Nu står jag där ensam.

Jag förstår tyvärr varför många utav självmorden sker när förbättring sker, när människor verkar fått ordning på livet, när de lämnat slutenvården, slutat skära sönder armar och ben. Men det är då som stödet behövs, ett skyddsnät som fångar upp. För ju mer framåt man går, ju längre från både rakblad, LPT, bältningar, låsta avdelningar - desto större blir fallet om man faller. Vet att man inte ska tänka så, men rädslan finns där.

Det skrämmer mig fruktansvärt. Det sista jag vill är att falla, att tappa taget. För om det sker så tror jag inte att jag orkar resa mig upp igen. Tyvärr.

Jag vill leva! Leva på riktigt. Jag vill fortsätta treva framåt i livet och upptäcka sånt jag aldrig fått chansen att se på psyket. Men bitvis känns det så tungt. Tungt och ensamt. Jag har några fantastiska människor omkring mig som bryr sig, som finns där. Men ändå känner jag mig så otroligt ensam bland andra.

Ni fantastiska människor som bryr er, tack och åter tack. Utan er hade jag inte orkat. Ni betyder så oerhört mycket för mig!

Mitt i allt, mitt i tacksamheten är jag så rädd så rädd. Rädd för mina känslor, rädd för att falla. Rädd för det mesta.

Etiketter: , , , , , , , , , ,