22.Känslomässig katastrof.

Det är känslomässig kaos i mej. Jag håller på att slitas i bitar av all smärta. Det är mer smärta än vad jag klarar av att överleva med. Jag fixar det helt enkelt inte.

Jag vet inte var jag ska göra av allt jag känner. En sekunden känner jag ingenting och nästa är det överväldigande av en massa känslor. Jag vet inte längre vad som är vad. Ett enda koas.

Livet är verkligen i lutande uppförsbacke. En uppförsbacke som tycks vara utan slut. Jag känner mej så underlägsen så. Min kraft är på sparlåga, vilket innebär att när som så tar det slut. Mer än slut.

Rädslorna är enorma. Rädd för att leva, rädd för att dö.

Ilska och rädsla gör mej galen. Jag känner att jag håller på att förlora kontrollen. Känner av kontrollförlust.

Kan varken sitta eller ligga utan att skärsåren gör sej påminda. Otrolig smärta! Blir så ledsen på mej själv; har kämpat som en gris för att hålla mej skadefri, men återigen har jag fallit dit. Jag har förlorat kontrollen över känslorna. Jag vill inte skära mej, men det är enda sättet att överleva på nu. På lång sikt vet jag att det inte hjälper, snarare tvärtom. Men när ångesten kommer så tänker jag inte så långt. Utan då bara handlar jag för att överleva. Och det är först efteråt jag kommer på mej själv sitta med rakbladet i handen.

Jag hatar mej själv!

Hur jag än gör blir det fel!

Trycker i mej Stesolid för att orka. Men vet att det är ingen bra lösning. Men vad ska jag göra?

Jag känner mej så ensam så ensam.

Hur överlever man?

Inga olyckor eller andra hemskheter, tack!

21.Utskriven igen.

Jag fixade det inte. Klarade inte av att stå på egna ben. Det slutade på psykakuten och inläggning. Har nu legat inne en vecka, till. Känner mej som en jojjo som åker in och ut. Behöver ju hjälp. Till en viss grad kan avdelningarna hjälpa mej, när det gäller det mest akuta. Mer kan dem inte göra. Fasen vad jag känner mej misslyckad!

Det känns som att jag är ett ostabilt återkommande fall som aldrig går att bota helt. Borderline har väl lite den stämpeln inom psykiatrin tycker jag det känns som.
Jag känner mej som ett hopplöst fall. Visserligen sa personalen på Intensivvårdsavd att det inte finns några hopplösa fall. Men jag känner mej verkligen som det! Ordagrannt.

Vill ju må bra! Jag vill vara hel och frisk, både fysiskt och psykiskt! Jag vill kunna leva och njuta av livet! Vad gör jag för fel? Varför känns inget bra? Varför? Varför?
Jag förstår inte! Det är så mycket som jag inte förstår! Var finner man svaren?

Det är så mycket jag saknar! Saknar men vet inte hur jag ska få tillbaka det. Det känns hopplöst! Jag kommer aldrig att nå dit igen.
Jag är så ledsen. Så himla, himla ledsen.

Varför blir allt så fel?

I need help!
Innan det är för sent. Innan jag spårat ur helt...