lördag, mars 31, 2012

105. Krampaktigt tag.

Håller i mej så hårt jag kan. Krampaktigt kämpar jag för att inte tappa taget. Jag är så rädd för att falla. Faller jag, så tror jag inte att jag klarar av att resa mej igen.

Händerna blir vita av ansträngningen. Får träningsvärk i själen av allt kämpande. Men det måste fungera, jag måste fungera. Fungerar inte detta vet jag inte vad jag ska ta mej till. Jag vill inte tappa taget och falla ner i det djupa, svarta och tysta mörkret.

Hur klarar jag av vardagen? Ja, riktigt ärligt vet jag inte. Man gör saker för att man måste, borde, ska eller förväntas att göra det. Någonstans stänger man väl delvis av, för att orka. Sen hinner allt ifatt. Allt kommer på en gång och maler på i hjärnan gång på gång. Jag blir anfallen av miljontals känslor.

Känslor som jag inte kommer överrens med.
Endel av dem vill sudda ut mej, men jag vill sudda ut dem. Jag orkar inte med att känna allt. Ibland blir det för mycket, och då krävs ännu mer kämpande... Hur går allt ihop? Jag vet inte. Nej, jag vet helt enkelt inte.


Mardrömmarna förföljer mej på nätterna.
Minnena förföljer mej på dagarna.
Jag är förfölja av min egen skugga.
Förföljd av mej själv.

Etiketter: , , ,

lördag, mars 24, 2012

105. I en torktumlares symfoni

Det snurrar och snurrar runt, runt, runt. Och jag bara hänger med, jag vet inte hur jag ska få stopp på det. Det där kaotiska snurrandet. Hysteriskt. Jag tappar andan. Det ständiga kaoset i en torktumlares symfoni. Hänger ni med? Det gör inte jag. Jag hittar heller inget att hålla mej i.

Stirrar uppåt. Funderar. Tittar mot molnen och funderar ännu mer. Hur högt upp når himeln? Var tar den slut? Den känns lika gigantisk som min oreda innanför hjärnbarken.

Jag viskar till mej själv att jag måste fungera, att jag måste klara av att stå upp. Jag vill, jag måste. Måste med utropstecken. Det mörka får absolut inte komma närmre. Det skrämmer mej så! Vågar inte ens tänka vad som händer då. Nej. Jag måste fungera, måste stå upp.

Smyger fram.
Ler, försiktigt.
Tassar iväg.
Iväg där ingen ser mej, kryper ihop.

Etiketter: , , , ,

lördag, mars 17, 2012

104. Märkt med band runt handleden.

Åter igen har jag blivit märkt med ett vitt band med namn, personnummer och adress runt handleden. Allt för att de ska veta vem jag är, eller snarare för att det är ett måste - för egentligen vet personalen exakt vem jag är. Flera personer i min omgivning tyckte att jag skulle läggas in, och så blev det. Jag insåg tillslut att jag faktiskt höll på att rasa totalt, och att jag faktiskt behövde hjälp. Så det blev just så om jag inte vill; inlagd på den psykiatriska akutvårdsavdelningen.

Men nu är jag förflyttad från slutenvården till ett annat ställe där jag ska vara tills jag kommer på benen och kan åka hem. Hela jag gråter. Gråter för att det känns som ett misslyckande att ännu en gång då jag har behövt vistas bakom låsta dörrar. Blir så ledsen att jag inte kan klara mej själv, för jag kämpar ändå på så mycket jag bara kan. Men vad gör jag för fel? Varför räcker det inte till?

Tvekar.
Vill.
Men förstår inte...

Etiketter: , , , , , ,

tisdag, mars 06, 2012

103. Frånvaro-attacker

Vad händer med mej? Då och då faller jag in i nåt konstigt tillstånd, nästan som frånvaro-attacker. "Vaknar upp" och inser att jag varit frånvarande en tid, jätte-obehagligt. Min psykolog nämnde nåt att det heter dissociativt beteende. Jag känner mej knäpp. Det skrämmer mej. Det oxå...


Kroppen gör uppror, jag är trött, jag är ledsen. Vet inte hur jag ska hålla ihop mej. Kämpar, kämpar och kämpar. Vill krypa in i en varm och trygg famn. Vill stanna där tills mörkret tunnats ut. Tills rädslan har minskat, tills smärtan har gett vika, tills jag har samlat kraft. Jag vill inte känna mej ensam, om så för en stund.


Funderar.
Trevar.
Undrar.

Etiketter: , , , , , ,