onsdag, april 22, 2009

59. Ångest-nätter-

Att gång på gång under natten vakna upp med ett ryck av mardrömmar. Det gör så ont, det skär inombords. Jag tvingas uppleva skiten igen. Jag ser och känner känslorna, de kommer upp åter - 10 år senare...

När jag vaknar vet jag inte var jag är, ofta tror jag att jag är där, att monstret är bredvid och på mej, att han åter har låst in mej i det lilla rummet. Jag vaknar ofta av att jag hyperventilerar och krampar.

Jag är trött på att varenda natt går till såhär. Inte en enda natt får jag sova i lugn och ro. Han, monstret, har satt djupa spår i mej. Han förföljer mej i minnen och drömmar, både fysiskt och psykiskt.

Min psykolog undrar hur jag orkar stå på benen, med tanke på det underskott av sömn som jag har. Vi har kartlagt min sömn, och det såg inte bra ut. Inte konstigt att min kropp säger ifrån titt som tätt. Jag förstår inte heller hur jag orkar, när jag orkar dvs...

Anledningen till att jag orkar är G. Han ger mej kraft. Han förstår, han bryr sej, han är rädd om mej. På riktigt. Han är enda ljuset i mörkret. Han är underbar!

Etiketter: , , , , , , ,

måndag, april 13, 2009

58. Skadeglädje & Kirurgen.


Hur ska jag kunna lita på er om ni varken lyssnar eller litar på mej?

Vi hade kommit överrens som att vi skulle vara ärliga. Jag skulle vara ärlig när det gällde mina självskador bland annat, och ni skulle vara ärliga tillbaka. Anledningen till att vi skulle vara ärliga var att vi skulle veta att vi verkligen kunde lita på varandra, och kunna gå framåt i behandlingsväg.

Det hände en olycka som INTE var avsiktlig! Det var verkligen inte planerat! Om jag skulle ha skadat mej så hade jag valt ett annat sätt, så klart. Så detta var inget självskadande! Jag kämpar som bara den för att bli fri från att skada mej själv. Jag vill inte göra mej illa!

Men ändå så tror ni att jag gjort det med flit! Jag förklarar exakt, men ni vill inte tro mej ändå, ni lyssnar inte ens färdigt på mej. Hade ni däremot lyssnat på vad min psykolog har försökt att förmedla till er i 3 veckor, så kanske ni hade förstått. Till och med min psykolog håller med att de inte lyssnar. Inte ens på honom!

Så ni behandlar mej precis som jag orsakat allt själv (jag har varit ärlig och erkänt de gånger då jag gjort mej illa, jag har aldrig ljugit om det, så varför skulle jag göra det nu efter 6 månaders vistelse på just denna avdelning?). Med suckande och nästan "skyll-dej-själv-prat" informerar de om att si och så blir det. Ni betonade att jag minsann fick gå själv ner till Kirurgen på morgonen. Hade fruktansvärt ont och skulle efter en totalt sömnlös och misslyckad natt vandra en 30 minuters promenad till sjukhuset, ensam.

När jag skulle ner till Kirurgen så kände jag hur vissas skadeglädje ökade. Lika dant när jag skulle ner till akuten senare. Till och med läkarna på sjukhuset reagerade på att jag kom ensam, och att jag gått dit i det tillstånd jag befann mej i. Så de fixade så att jag fick åka bil tillbaka, för de ansåg det som galet... Tack att nån förstod!

Sjuksköterskan och jour-läkaren på avdelningen var förstående. De lyssnade på mej. Personal på sjukhuset var oxå hygglo.

Varför ska jag vara ärlig om ni ändå inte tror mej?

Det är tur att jag har G! Han är helt otrolig! Han ger mej lite energi då och då. Utan honom hade jag inte stått på benen. Han är den enda jag har! Dessutom så litar han på mej. En kram från honom är guld värt för mej! Jag tycker så mycket om honom!

Etiketter: , , , , ,