11.Yttre kaos.

Nu är det inte bara inre kaos, utan yttre oxå. Hamnade på akuten ännu en gång. Tränade och dundrade tydligen in med huvudet i sargen, medvetslös och ambulans. Minns inte någonting. Bara vaknar upp och ser en enda röra utan att fatta någonting. Skrämmande, igen. Blåljus till akuten.

Nu har jag hamnat på akuten alldeles för många gånger, hoppas jag slipper det fler gånger. Det är lika skrämmande att åka ambulans oxå. Låg fastsatt på en spineboard med krage och allt.

Jag hade tur som klarade mej med hjärnskakning och allmänt mörbultad.

Nu missar jag matchen och träningen. Inte nog med det, ambulanskillarna klippte sönder min fina tränings/match-tröja! Sådan som inte finns att köpa! Men det var väl nödvändigt. Men synd. Blev ledsen när de berättade det. Men ok, de måste ju sköta sitt jobb på bästa sätt, och anser de att det är nödvändigt så är det ju. Så jag ska inte klaga, utan vara tacksam för att de hjälpte mej. Han som var bak hos mej i ambulansen var jättetrevlig och söt. Den andra grabben var oxå snäll.

Hoppas jag blir frisk snart. Och får vara frisk! Vill må bra!

10.Inre kaos.

1 September 2006.

Nu måste det ske en ändring. För såhär kan jag inte hålla på. Magen sväller över kanten på byxorna. Vad har hänt med mej? Äckelmej! Nu måste jag skärpa mej och ta hand om min kropp. Ska gå ner i vikt! SKA klara det! MÅSTE göra det!

För övrigt är det ett inre koas. Ytan avslöjar inte så mycket, men inombords är det en orkan. Jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag behöver något som lyfter mej, någon som håller min hand. Jag känner mej så hjälplöst ensam.

Struntar i medicinerna nu. De hjälper ju ändå inte. Gråt. Less.

Jag vill ju bara må bra! Jag vill kunna njuta av livet! Jag vill leva!!

Ångest, ångest. Hjälp mej!