69. Aldrig fri.

Trots att jag inte är inspärrad längre bakom låsta dörrar så känner jag mej aldrig fri. Det är mer att jobba med nu när man är ute i friheten. På avdelningen var jag en i mängden, och där brydde jag mej inte särskilt mycket om nånting egentligen.

Men nu, ute i friheten, eller i verkligheten som jag heller kallar det, krävs det grymt mycket jobb att anpassa sej till vardagen. Hur ska man orka med en vanlig vardag när man mer eller mindre i 4 långa år leva på olika sluta psykiatriska avdelningar?

Innan när jag varit inlagd har jag struntat i princip i allting. Men nu får hjärnan nya intryck hela tiden; nyheter, musik, vad det är för väder, vilken dag, månad och datum, vad man ska ha på sej, att man ska fixa nåt att äta, att jag måste gå till apoteket, ta mej på egen hand till psykologen och DBT-behandlingen mm...

Trots jättebra stöd från stödfamiljen så känner jag mej ändå bitvis så otroligt ensam. Känner mej så skör. Trasig. Som ett skadat löv som flyter i en smutsig vattenpöl och kämpar järnet för att undvika att dala ner under ytan.

Innan var jag en stökig självskadare, vem är jag nu? Jag måste hitta en ny identitet. För jag vill inte vara den destruktiva person som jag varit. Läkarna varnade mej för ett tag sen med att om jag inte slutar inom snar framtid så kommer jag bli permanent skadad för resten av livet, pga att jag skurit sönder för många senor med mera.

Jag vägrar att förstöra mej mer! Jag har förstört både mitt inre och yttre alldeles för mycket under dessa år. Det är dags att lämna dem beteendena bakom mej och gå vidare. Men det är kämpigt. Väldigt kämpigt! Men den gamla vägen är inget alternativ. Jag vill kunna leva. Leva på riktigt!