95. Skriker, men inget hörs...

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Allt är bara ett enda stort kaos. Kämpar på, men orken finns snart inte mer. Destruktiva tankar och impulser invaderar mig. Hur länge håller mina försvarsmurar?

Det smärtsamma är att det finns inget som tar bort allt det onda. Det smärtsamma mörker som smular sönder det lilla hopp som fanns.

Jag är så trött på att varenda natt vakna med panik och knappt kan andas. Även i drömmarna får jag uppleva övergreppen gång på gång. Och det gör så fruktansvärt ont.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vilsen. Man orkar inte hur mycket som helst. Jag orkar inte hur mycket som helst. Ensamheten, smärtan, minnena och mörkret kväver mig till döds. Skriker, men ingen hör. Den enda som hör är jag - jag hör mitt hjärtskärande eko.

Vet inte om jag klarar mer.