52. Han håller mej vid liv.

21 Januari 2009

Hur länge orkar jag hålla det hemligt? Men avslöjar jag något för personalen vet jag precis vad som händer, och det vill jag INTE vara med om!

Ljuset i mörkret är i alla fall X. Han är underbar! Jag förstår inte att någon vill bry sej om en sån som mej. Men jag är så glad att han står vid min sida. Det är han som håller mej vid liv. Ordagrant!

Inombords gråter jag. Men inga tårar kommer. Bara smärta och ångest. Vill skrika, vill slå, vill riva ner allt, vill få ur mej alla jobbiga känslor. Men jag måste kämpa för att hålla igen. Jag får inte tappa kontrollen, för annars är risken stor att de kommer att bälta mej då, och då får jag bara ännu mer panik!
Jag måste svälja det jobbiga och försöka stå emot. Men inombord bara växer och växer det... Mer och mer...

51. Du finns alltid i mitt hjärta.

15 Januari 2007

Varför?

Hur länge ska man orka?

Hur ska man klara av att stå ut?

Jag förstår inte...

Igår var begravningen. Jag var inte där. Men blommorna från mej ligger där. Hade jag kraft skulle jag gå och tända ett ljus vid graven idag, men tror inte att jag fixar det. Jag vill gå dit snart, men när jag känner att jag kan låta mej själv sörja. Låta minnena och intrycken komma fram. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ska minnas de fina stunder vi haft tillsammans.

Saknar henne!! Hon hade inte ens fyllt 30 år...

Miss You!

Personalen förstår inte. Utåt sätt ser jag lugn ut, men inombords är katastrof. Men dem förstår inte. Vet inte vad jag ska göra. Jag känner mej så uppgivet ensam mot hela personal-styrkan.

Hur ska man orka?

50. Hopplöst fall - bekräftat!

7 Januari 2009

Har dragit ifrån avdelningen ner till biblioteket. Personalen tycker ju bara att det är bra att jag "är ute och går". Jag orkar inte vara på avdelningen nu, orkar inte med deras kränkningar! Orkar inte se hur de behandlar vissa patienter.

Är fortfarande arg på dem för att de tar bort den lilla glädje jag får/FICK 1 gång i veckan!

Fick höra även igår kväll, och idag för middags, att det inte är nån mening att jag är kvar på avdelningen... De säger; "vi kan ändå inte göra nåt för dej, det vi gör för dej hjälper ju inte, vi kommer ingenstans..." Tack för uppmuntran! Jaha, vad ska jag göra då??? Åka hem och fortsätta som innan? Vad ska jag göra? I och med att inte ens en avdelning som ska vara special-inriktade på min problematik kan hjläpa mej, det innebär ju o r d a g r a n t att jag ÄR ett hopplöst fall!

Sist jag blev utskriven (från en annan avdelning i och för sej) i detta skick sa jag till den läkaren jag hade då, att jag mår på tok för dåligt för att klara mej hemma. Ändå blev jag hemskickad. 1 månad senare tvingades jag åka in till PIVA (Psykiatrisk Intensiv Vårds Avdelning) akut med LPT och extra-vak med 3S i övervakningsgrad. Jag vill inte vara med om det igen! Utan jag vill kunna LEVA!!!! Och för att klara det behöver jag lite hjälp, som inte verkar existera...

...jag är ledsen. Riktigt ledsen. Jag har ju kämpat som ett svin med all terapi mm... till vilken nytta? ...ingen...

Ensam. Ledsen. Uppgiven.



PS. Elin, bara dina ord hjälper mej! Tack för ditt stöd!

49. Skit-Nyår!

3 Januari 2009

Nyårsafton, även den bakom låsta dörrar. Inget firade, ingenting. Jag tycker inte att det är nåt att fira. Ska det bli ännu ett helvetes år? De 5 senaste åren har jag försökt tänka att det ska bli ett nytt, bättre år. Men nu har jag inte ens kraften att hoppas. Ingen idé, det har ju bara gått utför varenda år.

Är hemma på lite permission idag. Skönt att slippa kaoset på avdelningen. Är så less på alla överfalls-larm, alla bältningar, allt skrik mm... Det ger så mycket smärtsamma minnen.

Igår kväll/natt fick jag en riktigt stor ångest-attack, förmodligen utlöst av massa hemska minnen. Minnen från äcklet som tar på mej, som gör mej smutsig. Hans smutsiga händer...
Mitt i attacken visste jag inte var jag var, visste ingenting, hade bara hysterisk ångest. Personal och med-patient fick bända bort mina händer från mej själv, och hålla i mitt huvud, har de berättat nu i efterhand. Tack vare bra och snabbt agerande från dem så gick det att häva innan det gick för långt.

Nu ska personalen ta bort det enda positiva jag har! Det som ger mej den lilla glädje jag känner. Jag blir så ledsen!!! När jag väl med hjälp lyckats ordna nåt som är bra för mej, så ska de sabortera det! VARFÖR????