onsdag, januari 07, 2009

50. Hopplöst fall - bekräftat!

7 Januari 2009

Har dragit ifrån avdelningen ner till biblioteket. Personalen tycker ju bara att det är bra att jag "är ute och går". Jag orkar inte vara på avdelningen nu, orkar inte med deras kränkningar! Orkar inte se hur de behandlar vissa patienter.

Är fortfarande arg på dem för att de tar bort den lilla glädje jag får/FICK 1 gång i veckan!

Fick höra även igår kväll, och idag för middags, att det inte är nån mening att jag är kvar på avdelningen... De säger; "vi kan ändå inte göra nåt för dej, det vi gör för dej hjälper ju inte, vi kommer ingenstans..." Tack för uppmuntran! Jaha, vad ska jag göra då??? Åka hem och fortsätta som innan? Vad ska jag göra? I och med att inte ens en avdelning som ska vara special-inriktade på min problematik kan hjläpa mej, det innebär ju o r d a g r a n t att jag ÄR ett hopplöst fall!

Sist jag blev utskriven (från en annan avdelning i och för sej) i detta skick sa jag till den läkaren jag hade då, att jag mår på tok för dåligt för att klara mej hemma. Ändå blev jag hemskickad. 1 månad senare tvingades jag åka in till PIVA (Psykiatrisk Intensiv Vårds Avdelning) akut med LPT och extra-vak med 3S i övervakningsgrad. Jag vill inte vara med om det igen! Utan jag vill kunna LEVA!!!! Och för att klara det behöver jag lite hjälp, som inte verkar existera...

...jag är ledsen. Riktigt ledsen. Jag har ju kämpat som ett svin med all terapi mm... till vilken nytta? ...ingen...

Ensam. Ledsen. Uppgiven.



PS. Elin, bara dina ord hjälper mej! Tack för ditt stöd!

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

*krama*
Jag förstår inte hur de kan göra så mot dig, du vill ju verkligen ha hjälp för att kunna leva ett "normalt" liv. Det är så sjukt. Jag har upplevt precis samma sak fast inom öppenvården, det är kanske inte samma sak, men jag känner ändå igen mig. Totalignorans, de BRYR SIG inte, öht. Det finns vissa som lyssnat på mig och försökt hjälpa under årens lopp, men så har de försvunnit och någon annan tagit över och så har det blivit dåligt igen. Varför ska det vara så svårt att få hjälp i det här landet? Sverige ska ju ändå vara ett av världens bästa länder att vara sjuk i. Jag förstår inte varför de inom psykiatrin väntar till absolut sista sekunden (när man är på vippen till självmord) innan de gör någonsomhellst insats. "Du är inte sjuk nog"; är det jag brukar få höra. Men varför i helskotta vänta, när man kan hjälpa i förebyggande syfte?

Hoppas det löser sig på något sätt för dig, kramar från Anne

7:25 fm  
Anonymous Anonym said...

jag förstår inte heller hur de kan göra så mot dig!! du är ju där för att du behöver hjälp och dom vet ju att du inte klarar dig själv hemma. du måste ju få hjälp, dom kan ju inte bara ge upp! någonting måste de väl ändå kunna göra.. nej jag förstår ingenting. de kan inte göra så! de måste fan göra nåt. hoppas att det löser sig på något sätt. massa styrkekramar!!

9:26 fm  

Skicka en kommentar

<< Home