söndag, augusti 03, 2008

45.Plågsamma minnen.

3 Augusti 2008

Orden räcker inte till. Det går inte att beskriva kaoset som är inom mej. Ett kaos som bara blir större och större. Jag står maktlös. Kan bara se på när jag bryts ner. Mitt försvar är inte tillräckligt. Jag är för svag.

Minnena gör sej påminda. Aldrig slipper jag dem. Minns så tydligt. Minns rummet, minns väggarna, minns känslan, minns paniken som uppkom inom mej. Men jag blev som paralyserad. Jag kunde inget göra. Jag vågade inget göra. Inte ett ord fick lämna rummet hotade du med. Du sa att du visste var jag bodde, du visste vilka mina föräldrar var, du visste oxå vem som var min bror. Ingen skulle överleva om ett endaste ord om det som pågått lämnade rummet. Och det gällde för all framtid.

Enda lilla ljuset som finns nu är X. Han betyder så otroligt mycket för mej! Men jag vågar inte tro att du kommer tillbaka till mej. Jag har blivit sviken så många gånger tidigare. Svek som satt sina spår inom mej. Även spår på min kropp i form av ärr.

Jag vill ha dej vid min sida. Du får mej att orka. Din trygghet har betytt oerhört mycket för mej! Du märkte när det gick utför, du såg igenom muren, du kom på mina planer, du agerade! Vilket resulterade i att jag idag lever. Dock fortfarande med mycket smärta, ångest, ilska, självhat, hopplöshet, mörker, rädsla, sorg, och med otroligt smärtsamma och plågsamma minnen. Minnen som snart segrar över mej. Minnen som utplånar mej.

Vågar inte tro att du kommer tillbaka. Det är så många som har sagt lika dant, som lovat, men som aldrig kommit tillbaka. De har lämnat mej med brutna löften och smärtsam besvikelse.

Det som var roligt förrut är inte det längre. Känslan har försvunnit. Ersatts med sorg och ångest. Varför? Varför finns inte glädjen kvar? Hur ska man orka kämpa när inget är roligt längre? Glädjen är borta. Allt är ett enda mörker.

Ska tillbaka till avdelningen idag, igen. Ska bli inlåst bakom låsta dörrar och okrossbara fönster. Inlåst från verkligheten.

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

2 Comments:

Anonymous elin said...

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, så denna gång skickar jag tusen styrkekramar till dig! hoppas det hjälper lite..

8:23 fm  
Anonymous Candy said...

Jag känner igen det där så väl, även om jag inte förstår exakt hur du tänker & känner då vi alla är unika. För mig är skillnaden att det var just mina föräldrar som gjorde detta mot mig & inte någon annan. Känslorna & minnena finns alltid kvar, de kan inte raderas ut bara så där. På film, visst, men i realiteten om 2000 år eller någonting i den stilen. Och det är så fruktansvärt att behöva ha allt inom sig. Man vill inte tänka på det, men ändå finns det där. Om man tränger undan dem slår de bara hårdare mot en nästa gång de når medvetandet.

Fast värst är nog ändå alla små fragment. Jag vet inte vad du tycker är värst, men för min del är det fragmenten eftersom jag då varit någonting viktigt på spåren. Ytterligare en detalj eller händelse i min barndom som kan ha påverkat mina beteenden, tankar, relationer & livet i allmänhet. Jag blir fast besluten om att hitta dem, hur läskigt det än är efter att fragmentet hälsat på & hur otäckt det än är när man söker efter det. För vill man verkligen veta?

Bleknande minnen kan också vara väldigt svåra att hantera, har jag uppmärkt. Ju mer de bleknar, desto mer frågar man sig om det som hänt verkligen har hänt & man kanske bara inbillat sig vissa saker eller drömt om dem. Du vet: "Trots allt var man ju så liten då. Hade det hänt i dag hade jag inte fått några men för livet ty det var säkert en skitsak som jag överreagerade på. Det kanske inte ens hände. Det kanske var en dröm & jag var för liten för att förstå skillnaden mellan dem."

Jag vet inte om du säger så till dig själv med jämna mellanrum, men hoppas att du inte gör det & ifall du redan ägnar dig åt den inte så trevliga sysslan kommer det inte att leda någonstans, tyvärr. Det blir bara större panik & fler självanklagelser. Mer självhat.

Det vore så enkelt om man kunde trycka på en knapp som raderade allt dåligt man minns från sitt liv, men det fungerar bara på film & det som har hänt har ju ändå hänt & man mår fortfarande psykiskt dåligt av det- tom. med en 'radera alla dåliga minnen'-maskin & då skulle man inte ens förstå varför man mådde så pass psykiskt dåligt. Det skulle ju inte finnas några minnen att koppla samman tillståndet med.

Det måste dock gå att lära sig att hantera sina minnen på ett helt vanligt sätt så att de inte skapar lika stor smärta i ens inre då de knackar på. Det bara måste! Jag hoppas för din skull att du kommer att komma dit en dag, för jag vet hur vidrigt det är när minnen inte bara kan styra några minuter utan hela ens vardag.

Vad får du för hjälp? Är det bara in & ut på psyket som gäller för din del? =[

12:29 fm  

Skicka en kommentar

<< Home