onsdag, mars 12, 2008

36.Kraftlös.

12 Mars 2008.

Kraften går ur mej. Förblir kraftlös. Jag vill göra så mycket, vill kunna fungera som en "normal" människa, men kraften och orken finns inte. Vet inte hur jag ska göra för att få energi. Det känns så hopplöst!

Saknar mitt gamla jobb så otroligt mycket! Är där några timmar i veckan, men känner mej ändå inte som "en av dem". Jag känner mej utanför bara för att jag inte jobbar "på riktigt" längre. Jag vill jobba, på riktigt! Hoppas att min läkare kan skriva av endel av min sjukskrivning så att jag kan jobba lite i alla fall. Hoppas!

Mår bättre när jag jobbar, då får jag annat att tänka på. Då kan jag inte stå i negativa funderingar, jag måste sätta fokus på jobbet så att jag inte gör fel. Men jag vill vara en av dem, på riktigt.

Jag känner mej som ett misslyckat freak! Är så ledsen på mej själv. Ledsenhet leder till ökad ångest... Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna bli bra. Kommer jag någonsin må helt ok? Tvivelaktigt! Men jag vill! Jag vill må bra, jag vill kunna jobba, men det känns så avlägset, tyvärr.

Vill oxå komma bort från destruktiva handlingar. Jag vill slippa vara stamkund på vanliga akuten, psyk-akuten, vårdcentralen, jourläkaren och även Apoteket. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på det. Det är mitt liv. Men hur ska jag bära mej åt? Har försökt i flera år, har kämpat som en gris. Jag har gått i terapi sen jag var 17 år, har legat inne i flera omgångar på olika slutenvårdsavdelningar i långa perioder, har suttit med extra-vak under LPT, har varit på behandlingshem i över 1 halvår, har gått DBT, KBT, bildterapi, gruppterapi, har fått massor av ECT-behandlingar, akupunktur, taktil stimulering... Varför mår jag inte bättre? Vad gör jag för fel? Jag förstår inte!

Är allt kört för min del? Det kanske inte ens var meningen att jag skulle överleva? Jag vet inte, jag vet inte. Men jag vill så gärna komma på fötter, men orken sviker mej. Känner mej övergiven. Ledsen. En inre ledsenhet som inte syns utanpå mej. Ledsenheten yttrar sej bara längs mina armar. Mina armar som ingen mer än jag själv ser. Ingen mer än jag. Bara jag.

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

2 Comments:

Anonymous Melina said...

Hej.. Jag läser din blogg och guud känns som en kniv varje gång. Fortfarande mina ord jag läser känns det som! Kommer man aldrig bli bra? Allt gör ont och man vet ingenting. Ingen förstår!! Hur mår du nu? Kram!

6:35 fm  
Anonymous Anonym said...

Kan bara hoppas att datumet för den senaste posten bara beror på att du genom mirakel blivit frisk. Din smärta skär i mig.
Din smärta är redan buren, en dag kommer den försvinna men du blev inte satt på jorden utan anledning.Härda ut syster!
Allt gott

6:07 fm  

Skicka en kommentar

<< Home