26.Psyket.

I ett helt år har jag varit inlåst på psyk. Men nu är jag inte det längre. Önskar att det kunde kännas bra oxå. Men det gör det inte; jag får ingenting till att fungera. Blir så besviken på mej själv gång på gång. Allt för ofta för att kunna känna mej okej.

Nu är jag inte bevakad av personal 24 timmar om dygnet, kan gå ut när jag vill, äta när det passar mej, sova ifred. Rätt skönt att inte vara inlåst längre. Skönt att slippa höra de andra patienterna skrika sej hesa av all ångest. Nu slipper jag se hur stora, starka skötare brottar ner små, askgråa och självdestruktiva patienter på golvet och spänner fast dem i bältessäng. Nu behöver jag inte ligga vägg i vägg med isoleringen. Den för ångest med sej, även när man är på utsidan av den.

Jag är inte längre inlåst. Jag är fri, men ändå inte. Jag är fri från psykiatrins gula Landstinget-filtar, fri från vak, fri från låsta dörrar, fri från att ständigt bli visiterad. Men från mitt egna mörker är jag inte fri. Kommer jag någonsin att bli det?

Min terapeut anar att det inte är så bra... Han frågar rätt ut hur mycket jag egentligen gör mej illa, hur mycket jag "överdoserar" medicinerna, hur mycket jag kräks, och hur lite jag äter. Vad ska man säga? Säger delvis hur det är. Han förstår. Men jag är så rädd att mista honom, därför vågar jag inte vara riktigt ärlig i alla lägen. Han får inte överge mej!

Min ätstörning blir bara värre och värre. På ett sätt inser jag att det faktiskt är så, men den andra delen av mej blundar. Blundar för att inte se. Blundar för att inte gå under. Blundar för att överleva.

Det svarta, mörka djupet kommer närmre.
Jag faller emot det.
Närmre och närmre kommer jag.
Snart där.

Fyll upp utrymmet med bomull.
Bomull så mjukt.
Landa mjukt och fint.
I stället för att störta.

Sagan om lycka,
sagan om frihet
finns inte.
Det är inte sant.

Sagor slutar fint,
och alla blir lyckliga.
Så slutar inte denna saga.
Sagan är mitt liv.