19.Taggiga sanning.

Smärtan blir bara mer och mer intensiv. Orkar knappt kämpa emot. Känner hur jag faller. Det gör ont. Himla ont!

Midsommar och jag orkar inte bry mej ett dugg. Vem skulle jag vara med? Nej, just det. Har ingen. Ingen orkar med mej. Varför är jag så besvärlig?

Tankarna på att skada är starka. Och det skrämmer mej. Jag vill vara hel fysiskt och psykiskt! Jag vill leva!

Det är svårt när behandlingshemmet är stängt flera dagar i rad. Jag gillar inte det. Älskar inte att vara där heller, men där finns ändå mer trygghet än här hemma. Här hemma går jag runt i nåt jädra vakuum och är så rastlös så det inte finns ord till. Samtidigt är jag så kraftlös att jag inte orkar ta mej an något. Kraftlös.

Ska det vara såhär?
Består livet bara av motgångar?
Varför är jag så klen?

Finns det svar?
Finns det mening? Det måste det väl göra...? Jag vill tro det i alla fall.

Help.