lördag, mars 31, 2007

14.Smärtsam tomhet.


Smärtsamma tomhet. En tomhet som ändå är full. Full av känslor, full av kaos.

Dubbelt, det är så dubbelt.

Sitter nu hemma. Hemma för förstå gången på länge. Har legat inne på sjukhus. Inte roligt, fast det är ju ingenting längre. Är hemma nu i helgen, och ska klara mej själv. Saknar min kontaktperson så himla mycket! Han är den bästaste! Han var så underbar mot mej!

Micke, han tog hand om mej. Han tröstade mej, det var han som tårkade min kind när tårarna forsade fram. Det var han som fick mej att krypa fram från hörnorna, och gjorde jag inte det så kan han och satte sej hos mej på golvet inne i hörnet. Där satt vi tillsammans i ett nersläkt rum och pratade, du och jag. Du har under min vistelse på avdelningen betytt otroligt mycket för mej! Du har gjort stora intryck på mej, du finns fortfarande kvar inom mej - och kommer alltid att göra...

Du var så viktig för mej, och nu finns du inte längre vid min sida. Det gör ont. Så himla ont! Jag saknar dej Micke! Du är en av de få som tog sej igenom min tjocka mur. Du.
Saknar dej så det gör ont!

Du fick mej att orka. Hur ska det gå nu?

Bor på behandlingshem i veckorna numera. Behandlingshem för svårbehandlade... Suck. Tung suck.
Vill tro att dem kan hjälpa mej, men vågar ändå inte hoppas. Det känns nämligen inte som det, men jag vill ju så gärna ta emot hjälp! Vill inte leva i detta mörka kaos mer! Vill leva ett liv! Men det känns så tungt! Så svårt...

Hjälp mej!

Etiketter: , , , , , , , , ,