16.Suddiga sanning.

Inre tomhet som äter upp mej innifrån. En tomhet som trasar mej i bitar.

Vet inte om jag orkar mer. Ser inget ljus. Mörkret verkar besegra mej. Jag känner mej så ensam. Så ensam och oförstådd.

Varför försvinner dem som verkligen betyder något för en? Saknar dej så himla mycket M! Saknar dej så det gör ont! Nu skulle jag behöva dej! Jag behöver din hand att hålla, ditt stöd, din trygga famn att krypa in i. Varför kan du inte finnas kvar? Jag behöver dej!


Ledsen, inombords.

Ska tillbaka till behandlingshemmet nu ikväll. Är orolig inför det. Måste dölja saker, kan inte berätta för dem kommer bli arga. Orkar inte riskera att få konfrentationer nu. Fixar inte det nu, är redan så trasig. Faller. Faller djupare och djupare.

Har försökt att berätta, jag skriker på hjälp. Men ingen kan hjälpa, ingen kan. Inte ens jag själv. Det gör så ont! Så ont att leva! Men jag vill inte dö än, utan jag vill ju leva! Jag vill kunna ta vara på livet. Men hur länge ska jag famla i mörker? Nu behöver jag hjälp att hålla balansen på fötterna, men varför finns ingen som kan stötta mej? Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vart jag ska vända mej.

Känner hur paniken växer i mej. Panik och rädsla. Har fått mycket tunga tankar om att något hemskt kommer att hända, vilket skrämmer mej extremt mycket! Jag är rädd för det. Det känns som att nåt är på gång. Jag är livrädd! Jag vill inte att något hemskt händer! Desperat rop på hjälp!

Ibland glömmer jag bort att andas. Tankarna är så starka.
Help Mee!!