24.Behandlingshem, farväl.

Kunde jag skulle jag stå emot mörkret, men mina krafter räcker inte till. Är nu utskriven från behandlingshemmet och jag känner mej som världens hopplösaste människa. Ingen verkar förstå sej på mej.

Har kämpat järnet nu, även på egen hand här hemma. Försöker att hålla demonerna och mörkret på avstånd. Men sakta gör de intrång i mitt känsloliv. Jag kan inte längre hålla emot. Ensam blir jag besegrad. Rakbladen har redan smekt min hud, och jag hatar mej själv ännu mer för det!

Jag vet att det är så fel, så fel. Jag blir bara sjukare av att jag tillfogar mej själv skada! Varför kan jag då inte låta bli? Personal inom psyk pratar om missbruk. Att jag har skapat mej en form av missbruk, genom självskada. Skäms över att höra det. Vill inte att folk ska veta.

Han säger att jag inte behöver gömma undan mina händer och armar för honom. Jag får vara som jag är hos honom, jag behöver inte dölja. Han har sagt att han dömmer inte mej för att jag är fylld av ärr. Han tittar inte på min utsida.
Ändå så vågar jag inte visa. Vill dölja. Vill inte att någon ska se. Skäms så. Förstår inte att det är jag själv som har gjort det. Förstört mej själv, både utsides men också insidan. De smärtsammaste ärren är de inombords.

Antagligen får jag inte sköta min medicinering på egen hand längre. Dem har kommit på mej – att jag inte sköter det som jag ska. Han förstod det fast att jag inte sa något. Han känner mej. Han vet. Han förstår. Men samtidigt måste han göra det som är hans skyldighet; han kan inte se på när vården ger mej verktyg för att göra mej illa. Nu har han reagerat och satt ner sin fot, andra måste få veta.

Besvikelse på mej själv. Varför klarar jag inte av vardagen själv? Jag blir så ledsen så ledsen. Jag vill ju! Vill må bättre. Vill kunna känna glädje.

Känslan av glädje har jag glömt bort hur den känns. Det var så länge sedan. Tittar jag tillbaka de senaste 8-9 åren så växer klumpen i magen. Jag klarar inte av att tänka tillbaka en längre stund – det gör för ont. Jag står inte ut med smärtan när den blir för stark. För då vet jag att den segrar. Mörkret segrar.

Tappat fotfästet.
Faller. Faller mot mörkrets djup.

Skriker efter hjälp.
Ingen hör, ingen ser.

Ensamheten äter upp mig.
Långsamt, bit för bit.

Smärtan är enorm.
Allt är nu en tidsfråga;

Hur länge orkar jag?
När besegras jag av mörkret?

Står handfallen mot demonerna.
Vet inte vad jag ska ta mig till.