20.Förbjudna tankar.

Jag kämpar ständigt emot det inre destruktiva! Det är så svårt så svårt! Det tar all min kraft. Men jag vågar inte ge efter, för då faller jag kanske ända ner till bottnen. Jag skulle inte orka att börja om från noll igen.

Måste klara mej själv! Klara mej på egna ben. Ska klara mej utan att hamna på sjukhus! Det är inget ställe att vara på. Där blir man snarare sämre. Det enda dem kan hjälpa mej med där är att dem kan försöka ta rakbladen ifrån mej. Visserligen kan jag oxå få stöd med maten och tillgång till personal dygnet runt. Men jag vet, jag måste klara mej själv.

Jag vill inte leva ett liv som befinner sej på en sluten psykiatrisk avdelning! Jag vill inte ligga i psykets sängar under dem gula Landstinget-filtarna och höra andra patienters desperata rop på hjälp! Det är ingen miljö att leva i.

Gång på gång måste jag gå emot känslan. Kämpa emot det inre som vill förstöra. Gång på gång sätter jag upp förbuds-skylten mot de destruktiva tankarna. Dem ska inte få existera i mitt huvud, eller i mitt liv. Det är mitt liv - jag ska bestämma!

Ännu en helg är gången och klockan närmar sej dax-att-åka-tillbaka-till-behandlingshemmet. Känns dubbelt. Både bra och kaos. Innerst inne vet jag att det bästa är att åka dit. Så det blir så. Om ett tag åker jag. Och då är det en ny tuff vecka som står på spel.

Kämpa, kämpa, kämpa...!

Hoppas att veckan inte blir så ofantligt varm. Klarar fortfarande inte av att gå i T-shirt. Skäms så otroligt mycket för mina armar, och ben. Måste lära mej att accepter. Gjort är gjort... Men hur ska man kunna tycka om sej själv när man förstört sej så?

Saknar P. Gillar inte att han är på semester. Men det är klart att han ska få vara det. Det är han värd! Men jag saknar honom otroligt mycket!