21.Utskriven igen.

Jag fixade det inte. Klarade inte av att stå på egna ben. Det slutade på psykakuten och inläggning. Har nu legat inne en vecka, till. Känner mej som en jojjo som åker in och ut. Behöver ju hjälp. Till en viss grad kan avdelningarna hjälpa mej, när det gäller det mest akuta. Mer kan dem inte göra. Fasen vad jag känner mej misslyckad!

Det känns som att jag är ett ostabilt återkommande fall som aldrig går att bota helt. Borderline har väl lite den stämpeln inom psykiatrin tycker jag det känns som.
Jag känner mej som ett hopplöst fall. Visserligen sa personalen på Intensivvårdsavd att det inte finns några hopplösa fall. Men jag känner mej verkligen som det! Ordagrannt.

Vill ju må bra! Jag vill vara hel och frisk, både fysiskt och psykiskt! Jag vill kunna leva och njuta av livet! Vad gör jag för fel? Varför känns inget bra? Varför? Varför?
Jag förstår inte! Det är så mycket som jag inte förstår! Var finner man svaren?

Det är så mycket jag saknar! Saknar men vet inte hur jag ska få tillbaka det. Det känns hopplöst! Jag kommer aldrig att nå dit igen.
Jag är så ledsen. Så himla, himla ledsen.

Varför blir allt så fel?

I need help!
Innan det är för sent. Innan jag spårat ur helt...