37.Trasig.

22 Mars 2008.

Är trasig. Jag är söndrig. Min insida är havererad, nu ännu mer. Mer än innan. Det är smärtsamt. Det gör ont! Vet inte hur jag ska få mej själv att läka ihop. Om det ens går? Tvivelaktigt.

Jag försöker laga mej, men vet inte hur jag ska göra. Det blir att jag lindrar med hjälp av benzo. Men det är bara tillfälligt, medicinen varar bara ett tag. Och egentligen hjälper det inte alls på lång sikt. Det är bara så skönt ibland att känna hur man försvinner bort i dimman, känna ruset, för att sedan vakna till liv och ha lite lägre ångest-nivå. Önskar mej inte att försvinna helt och hållet, men att döva känslorna med benzo är så skönt just i tillfället. Men givetvis har benzo rätt många negativa biverkningar, tyvärr...

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i nåt medicin-beroende, men det har jag gjort. Nu har jag dragit på mej ytterligare ett problem! Är så besviken på mej själv! Känner ett inre sug, en längtan efter benzo-kicken allt för ofta, nästan jämt. Kan inte längre hålla tillbaka intaget med pillrena, de blir tagna alldeles för ofta. För ofta för att läkaren ska gilla det, och jag själv. Hur ska jag nu få kraft att ta mej ur denna knipan, innan det går för långt?

Om någon i hela världen kunde förstå! Förstå hur jag känner, hur det är att tänka och agera som jag gör. Men ingen verkar förstå. Ingen känner mitt inre kaos! Jag är ensam. Ensam mot mörkret.

I terapin håller vi fortfarande på med utredningen. Utredningen som ska visa exakt vilka andra diagnoser jag har. Det är ju ett gäng. Kämpigt är det att genomgå utredningen, men jag vet ju att det är nödvändigt. Nödvändigt för att de ska kunna hjälpa mej på bästa sätt.

Hur lagar man en trasig själ?