43.Bältad.
13 Juli 2008.
Verkligheten försvinner längre och längre bort. Åter igen bakom låsta dörrar, okrossbara fönster, vitklädda skötare, där bältesläggningar är en vardag... Lever i en speciell värld i världen. Världen bakom lås och bom. Skötare som rusar fram och tillbaka med sina skramlande nyckelknippor. Nycklarna som leder ut till den riktiga världen. Ut till den riktiga verkligheten.
Känslan av att få en massa manliga, starka skötare över sej sätter spår. Minns så väl när de gång på gång är flera stycken som tar hårt i mej och släpar mej bort till bältes-sängen. Flera stycken manliga starka vitklädda skötare håller i mej. Jag har inte en chans. De är minst 5-6 stycken, mot lilla klena mej.
Jag försöker kämpa emot. Vill att dem ska låta mej va, vill att dem ska släppa mej. Men de håller hårt i mej. Jag hör hur dem pratar, de nämner bälte. Jag får ännu mer PANIK! Nej, inte bältet!!! Vill inte bli fastsatt där! Jag kämpar så hårt jag bara kan, sparkar omkring mej, skriker åt dem. Men de tar bara i hårdare, de håller i mej. Jag ligger på det kalla sjukhus-golvet med flera skötare över mej.
Dem bär mej bort till den otäcka dörrer. Då vet jag att det blir bätet. Paniken blir starkare. Jag kämpar ännu mer för att ta mej loss, men dem håller mej så hårt, jag kan knappt röra mej. Jag har inte en chans mot dem. Deras stora starka händer håller hårt i mej.
Hör deras röster ovanför mej. Jag hör att nycklarna åker fram och öppnar dörren. Dörren som för skräck med sej. Dörren till den hemska bältes-sängen.
Jag blir fastsatt i bältet. Skötarna säger till mej att det är ingen idé att jag försöker komma loss, för de släpper mej inte. Och desto mer motstånd jag gör, desto ondare får jag, säger dem. Bältena sätts runt mina handleder, fotleder, magen och pannan. Jag sitter fast! Panik!! Jag gråter och skriker hysteriskt. Kan knappt andas. De trycker i mej lugnande medicin.
Så småningom lugnar jag ner mej. Ser att en skötare sitter hos mej. Han pratar lugnt med mej. Men jag vill loss! Men blir inte släppt förrän om ett bra tag. Är omtumlad. Låg. Ledsen.
Blir senare släppt från bältena. Kan knappt stå på benen. Tvingas ta stöd på skötaren som då sitter som mitt extra-vak. Vinglar till sängen med hjälp av hans stöd. Somnar av utmattning.
Ännu en mardröm finns i minnet...
Verkligheten försvinner längre och längre bort. Åter igen bakom låsta dörrar, okrossbara fönster, vitklädda skötare, där bältesläggningar är en vardag... Lever i en speciell värld i världen. Världen bakom lås och bom. Skötare som rusar fram och tillbaka med sina skramlande nyckelknippor. Nycklarna som leder ut till den riktiga världen. Ut till den riktiga verkligheten.
Känslan av att få en massa manliga, starka skötare över sej sätter spår. Minns så väl när de gång på gång är flera stycken som tar hårt i mej och släpar mej bort till bältes-sängen. Flera stycken manliga starka vitklädda skötare håller i mej. Jag har inte en chans. De är minst 5-6 stycken, mot lilla klena mej.
Jag försöker kämpa emot. Vill att dem ska låta mej va, vill att dem ska släppa mej. Men de håller hårt i mej. Jag hör hur dem pratar, de nämner bälte. Jag får ännu mer PANIK! Nej, inte bältet!!! Vill inte bli fastsatt där! Jag kämpar så hårt jag bara kan, sparkar omkring mej, skriker åt dem. Men de tar bara i hårdare, de håller i mej. Jag ligger på det kalla sjukhus-golvet med flera skötare över mej.
Dem bär mej bort till den otäcka dörrer. Då vet jag att det blir bätet. Paniken blir starkare. Jag kämpar ännu mer för att ta mej loss, men dem håller mej så hårt, jag kan knappt röra mej. Jag har inte en chans mot dem. Deras stora starka händer håller hårt i mej.
Hör deras röster ovanför mej. Jag hör att nycklarna åker fram och öppnar dörren. Dörren som för skräck med sej. Dörren till den hemska bältes-sängen.
Jag blir fastsatt i bältet. Skötarna säger till mej att det är ingen idé att jag försöker komma loss, för de släpper mej inte. Och desto mer motstånd jag gör, desto ondare får jag, säger dem. Bältena sätts runt mina handleder, fotleder, magen och pannan. Jag sitter fast! Panik!! Jag gråter och skriker hysteriskt. Kan knappt andas. De trycker i mej lugnande medicin.
Så småningom lugnar jag ner mej. Ser att en skötare sitter hos mej. Han pratar lugnt med mej. Men jag vill loss! Men blir inte släppt förrän om ett bra tag. Är omtumlad. Låg. Ledsen.
Blir senare släppt från bältena. Kan knappt stå på benen. Tvingas ta stöd på skötaren som då sitter som mitt extra-vak. Vinglar till sängen med hjälp av hans stöd. Somnar av utmattning.
Ännu en mardröm finns i minnet...
Etiketter: bältessäng, extra-vak, fastsatt, gråter, håller, låsta dörrar, mardröm, nyckel, omtumlad, otäcka, panik, sjukhus-golvet, skriker, skötare, starka
posted by MefiX at 5:50 fm
1 Comments:
du lever! åh, du förstår inte. jag känner inte dig, har bara följt din blogg ett bra tag nu, men jag har varit orolig som fan. glad över att du lever, men önskar verkligen att du mådde bättre. jag hoppas verkligen att du får må bra snart, bort från psyket, låsta avdelningar meds och rakbladen.. jag har aldrig legat psyket, men jag flyr också ifrån mig själv. jag vill inte skriva så mycket om det i en kommentar men iallafall. tusen styrkekramar! ps. nu vet du att det iallafall finns en där ute som bryr sig om vad som händer med dig.
Skicka en kommentar
<< Home