lördag, augusti 30, 2008

46.Låt mej vara!

30 Augusti 2008.

Varför kan inte ångesten låta mej vara i fred? Varför ska den hänga med mej som ett mörker som bara gör mej illa? Det gör så ont!
Jag försöker hålla ångesten och minnena på avstånd. Men det är inte lätt. Både ångesten och minnena har bitit sej fast inom mej.

Minnena borde jag glömma, säger dem, för det var ju så länge sen det hände. Men hur ska man kunna glömma det? Känslorna är så starka! Precis som en annan person sa; man tvivlar på om man inbillar sej, tvivlar på om det hänt. Fast innerst inne vet man att det har skett i verkligheten. Men man försöker hålla det på avstånd, för det gör så ont!

Oron är extrem! Inte blir det bättre av att inte veta hur det blir framöver. Ska jag flyttas till den nya avdelningen? Ska jag vara kvar på den avdelning jag är? Ska jag "bara" få öppenvård igen? Ska jag bli utskriven? Hur tänker dem? Ingen vet nånting!! Har frågat hur många som helst, men INGEN vet vart jag ska ta vägen nästa vecka.

Det sägs att den avdelning jag är på nu inte kan ha kvar mej för att jag har för svår problematik. Den avdelningen ska inte jobba med "sådana som mej". Snacka om att man känner sej som hopplöst fall...

Hur blir det med min öppenvård? Hade ju en toppen-bra terapeut förrut, men såklart ska han oxå sluta nu! Blir så himla ledsen! Honom hade jag jobbat med i 2 år! Varför försvinner alla? Inte ens läkaren får jag ha kvar! När man äntligen träffat nån som bryr sej, som vill hjälpa, som tar sej tid... Varför? Jag förstår inte!

Tiden tickar, dagarna går, veckorna likaså, även månaderna, men jag står still. Jag kommer ingenstans. Trampar på så mycket jag bara orkar, men kommer ingenstans i mörkret. Hopplösheten blir bara starkare och starkare.

Etiketter: , , , , , , , ,

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

Har lamnat min tjej som har bps, orkade inte, kunde inte och vart sjuk jag med. Om det finns ett paradis borde ni alla som lever med bps fa komma dit. Jag tog tag i henne skrek att det fanns ett annat liv, en annan sida men det enda som motte mig var hennes vackra ogon fyllda av skrack.

Jag alskar dig!

4:53 em  
Anonymous Anonym said...

usch fan vad hemskt. hur kan dom göra så? du har öppnat dig för en person, en person som jag antar att du har litat på i två år, och nu ska den personen sluta. det suger, fyfan alltså. tusen styrkekramar till dig!! hold on.

7:32 fm  
Anonymous Anonym said...

"Minnena borde jag glömma, säger dem, för det var ju så länge sen det hände. Men hur ska man kunna glömma det? Känslorna är så starka! Precis som en annan person sa; man tvivlar på om man inbillar sej, tvivlar på om det hänt. Fast innerst inne vet man att det har skett i verkligheten. Men man försöker hålla det på avstånd, för det gör så ont!"

tack för det stycket, det förklarar ALLT. tänk att det finns någon där ute som känner exakt som mig.

12:41 em  

Skicka en kommentar

<< Home