onsdag, oktober 15, 2008

47.Nya avdelningen.


15 Oktober 2008

Mörkret kvarstår. Dagarna går, nätterna går. Men allt är väldigt plågsamt, tyvärr. Det är fortfarande mörkt inom mej. Känner mej ensam. Ensam mot mörkret.

Hur har jag varit inlagd i 4 månader denna omgång. Har avverkat 3 olika avdelningar! Den 1 September fick jag flytta till den ny-startade avdelningen. Jag var första patienten. Så första dagen var jag där helt själv med cirka 7-8 st skötare!! Sen kom en tjej till. Så första veckan var vi 2 helt ensamma där med all personal! Snacka om intensivvård!

Åker hem på lite permissioner i veckorna nu. Har blandade känslor inför det. Man vill ju hem, men sen är det grymt tungt att komma tillbaka till avdelningen om det inte har gått bra. Då känner man sej ännu mer misslyckad. Varför har många psyk-personal så lite kunskaper om Borderline med inslag av svårt självskadebeteende?

Min vän, hon försvinner bort. Det gör så ont att se henne så undernärd! Snart ger hennes kropp vika. Har känt henne i 2 år, vi har spenderat så mycket tid ihop på avdelningar och behandlingshem tillsammans. Trodde att det gick åt rätt håll, trodde att anorexin skulle minska, men det senaste året har det blivit tvärt om. Önskar att jag kunde göra något för att hjälpa!

Etiketter: , , , , , , ,

7 Comments:

Anonymous Tess said...

Det är otroligt jobbigt och frustrerande när de som ska hjälpa oss och ge oss stöd inte har någon koll på vår sjukdom. Hoppas att dina tankar börjar gå åt det ljusare hållet och att du så småningom börjar må helt bra.

7:09 fm  
Anonymous elin said...

styrkekramar!

6:47 fm  
Blogger lotta said...

väldigt jobbig sjukdom.
själv har jag en syster som vi misstänker har borderline.
hennes liv är otroligt trassligt. hon har inget jobb, inget boende just nu. bor hos min mamma nån vacka, hos någon alkolist kille i omgångar o olika människor. hennes person är så komplicerad och svår. ingen orkar att leva med henne i längden. hon lever verkligen bara för stunden. alkoholen bedövar.
inga pengar har hon. inte ens socialen längre.
vad ska vi ta oss till. vart ska vi hitta o söka hjälp. hur ska vi få henne att förstå att hon behöver hjälp. det här kan inte fortsätta längre. ingen tar oss på allvar. och hon klarar inte ens av att ringa ett samtal själv, mindre att ta sig till psykolog. vad ska man göra? snart är hon 30år.
och i sundsvall bor hon oxå.
frustrerande. förstår du inte har några svar. ville bara skriva av mig.
kram och styrka från mig.

4:34 fm  
Anonymous Johanna said...

Har läst igenom hela din blogg nu och jag känner igen mig så i det du skriver. Jag kämpar också mot min borderline diagnos och har spenderat många veckor inlagd på psykavdelning senaste halvåret. Jag är övertygad om att du kommer vinna din kamp! Kramar!

11:51 fm  
Anonymous Anonym said...

http://borderlineps.blogspot.com/

1:55 em  
Anonymous elin said...

lever du? hur mår du? blir orolig för du har inte skrivit på över en månad.. många kramar!

1:40 em  
Anonymous elin said...

fortfarande orolig.. hoppas att du lever och mår ok. om jag inte kikar in här innan dess, god jul! ta hand om dig. många kramar.

10:03 fm  

Skicka en kommentar

<< Home