48. Ännu en jul på psyk...
27 December 2008
Det blev ännu en jul på en låst avdelning. Inlåst bakom låsta dörrar. Inlåst bland allt det sjuka. Detta var den 3:e julen i rad som jag befinner mej på en sluten psykiatrisk avdelning. Vilket liv... För varje år har jag varit på olika avdelningar, men det är ändå skit. Vill kunna, och vill orka fira jul. Jul, på riktigt!
Jag har glömt bort vad julen innebär. Sen mamma & papp
a skildes har julen varit ett helvete. Och de 3 senaste åren har jag inte ens orkat bry mej. Helt ärligt. Jag hatar julen!!
Förstår inte det fina med julen. I jule-tid ska man va någorlunda glad, umgås med familj, släkt eller vänner, man ska äta mat och ibland ge varandra julklappar. Önskar att jag kunde känna nån glädje och nån mening med det för att kunna se fram emot att få fira jul. Men det gör jag inte. Allt är svart. Svartare än svart.
Anledning till att jag inte skrivit på länge är att mina permissioner blev indragna. Läkaren vägrade låta mej åka hem. Jag mådde lite för dåligt för att vara hemma, även om det bara var några timmar.
Nu får jag i alla fall åka hem några timmar. Men risken är väl att jag inte ens får det snart.
För jag har snart inte kraften för att kämpa. Kraften blir mindre och mindre. Personalen förstår inte. De bara skäller på mej när jag inte kan hantera känslorna konstruktivt. De säger att jag måste skärpa mej, att jag måste kämpa, att jag måste försöka, att jag måste ta tag i mitt liv, att jag bara är dum som förstör mej så.
Men jag kämpar! Jag kämpar så mycket jag orkar, men ingen verkar tro mej. Jo, en. En underbar person. Han är min livlina. Men resten tror inte på mej. De förstår inte vilken kamp det är att bara ta sej upp ur sängen på morgonen... Jag blir så ledsen...
Jag är ledsen. I ensamhet. Ledsen i mörkret.
Det blev ännu en jul på en låst avdelning. Inlåst bakom låsta dörrar. Inlåst bland allt det sjuka. Detta var den 3:e julen i rad som jag befinner mej på en sluten psykiatrisk avdelning. Vilket liv... För varje år har jag varit på olika avdelningar, men det är ändå skit. Vill kunna, och vill orka fira jul. Jul, på riktigt!
Jag har glömt bort vad julen innebär. Sen mamma & papp
a skildes har julen varit ett helvete. Och de 3 senaste åren har jag inte ens orkat bry mej. Helt ärligt. Jag hatar julen!!Förstår inte det fina med julen. I jule-tid ska man va någorlunda glad, umgås med familj, släkt eller vänner, man ska äta mat och ibland ge varandra julklappar. Önskar att jag kunde känna nån glädje och nån mening med det för att kunna se fram emot att få fira jul. Men det gör jag inte. Allt är svart. Svartare än svart.
Anledning till att jag inte skrivit på länge är att mina permissioner blev indragna. Läkaren vägrade låta mej åka hem. Jag mådde lite för dåligt för att vara hemma, även om det bara var några timmar.
Nu får jag i alla fall åka hem några timmar. Men risken är väl att jag inte ens får det snart.
För jag har snart inte kraften för att kämpa. Kraften blir mindre och mindre. Personalen förstår inte. De bara skäller på mej när jag inte kan hantera känslorna konstruktivt. De säger att jag måste skärpa mej, att jag måste kämpa, att jag måste försöka, att jag måste ta tag i mitt liv, att jag bara är dum som förstör mej så.
Men jag kämpar! Jag kämpar så mycket jag orkar, men ingen verkar tro mej. Jo, en. En underbar person. Han är min livlina. Men resten tror inte på mej. De förstår inte vilken kamp det är att bara ta sej upp ur sängen på morgonen... Jag blir så ledsen...
Jag är ledsen. I ensamhet. Ledsen i mörkret.
Etiketter: ensamhet, förstör, jul, kamp, ledsen, mening, mörker, orkar inte, psykiatrisk avdelning, svart
posted by MefiX at 6:26 fm
2 Comments:
Jo jag förstår! Jag stör mig enormt på folk som inte kan fatta att känslorna och ångesten är för svår att stå emot för att kunna rycka upp sig och ta tag i sitt liv. det borde psykpersonalen om någon också fatta! Jag befinner mig i samma sits som dig och jag måste döva ångesten med xanor just nu. Men sen då? jag har inget bra svar på hur man kan bota ångest tyvärr. Men jag lider med dig!
Heej.. Jag var inne på din blogg första gången i våras. Då bloggade jag själv aktivt och kallade mig för stardust. Bloggade mycket om min borderline och livet kring det. Halkade in på din blogg och uppskattade att det finns fler som vågar skriva om det så öppet. Under sommaren fick jag en helvetesperiod.. kom inte ut på flera månader och har precis återhämtat mig igen. Gamla bloggen borta, har öppnat en ny. Glad att mina sparade bloggar fanns kvar på sidan bloglovin', för då hittade jag tillbaka till bla. din blogg.
Ledsen att din jul varit så jobbig. Om jag kunde skicka över lite kämparkraft så vill jag göra det nu. *kram*
/Anne
http://creed.bloggboken.se
Skicka en kommentar
<< Home