77. Tårarna rinner i tysthet.
Håller jag på att stupa neråt igen? Det känns så. Det lutar, åt fel håll. Känner mej så ensam, så svag i mörkret. Ljuset slocknar sakta inombords.
Stundvis kommer tankar att det är ingen idé, jag klarar ändå inte av kraven. Det sjuka inom mej skriker att jag lika väl kan börja skära, börja bränna, börja missbruka mediciner igen... Jag kämpar ihärdigt med att stå emot. Frågan är hur länge man orkar. Ibland känns det som att de lika väl kan spärra in mej igen, och droga ner mej med medicin. Men innerst inne är det bland det sista jag vill. Hur kan ens tanken dyka upp då? En falsk och smärtsam längtan.
Sömnen existerar inte. Har inte sovit på flera nätter. Har sån abstinens så jag blir tokig. Och detta är bara i nedtrappnings-fasen. Vågar inte ens tänka på hur det är att aluta helt och hållet med benzo. Skrämmande tanke. Omöjligt uppdrag.
Jag börjar nästa ångra mej. Undrar vad jag har gett mej in på. Trots att det bara handlar om en minskning, och inte ta bort medicinen helt, så kryper jag nästan ur mitt egan skinn.
Etiketter: abstinens, ensamhet, medicin, mörker, skära, sömn, tårar, ångest