77. Tårarna rinner i tysthet.
Tårarna rinner i tysthet längs mina kinder. Tårarna för hopplösheten och sorgen. Och ensamheten. Varje natt blir kudden blöt av tårar. I ensamheten, i mörkret.
Håller jag på att stupa neråt igen? Det känns så. Det lutar, åt fel håll. Känner mej så ensam, så svag i mörkret. Ljuset slocknar sakta inombords.
Stundvis kommer tankar att det är ingen idé, jag klarar ändå inte av kraven. Det sjuka inom mej skriker att jag lika väl kan börja skära, börja bränna, börja missbruka mediciner igen... Jag kämpar ihärdigt med att stå emot. Frågan är hur länge man orkar. Ibland känns det som att de lika väl kan spärra in mej igen, och droga ner mej med medicin. Men innerst inne är det bland det sista jag vill. Hur kan ens tanken dyka upp då? En falsk och smärtsam längtan.
Sömnen existerar inte. Har inte sovit på flera nätter. Har sån abstinens så jag blir tokig. Och detta är bara i nedtrappnings-fasen. Vågar inte ens tänka på hur det är att aluta helt och hållet med benzo. Skrämmande tanke. Omöjligt uppdrag.
Jag börjar nästa ångra mej. Undrar vad jag har gett mej in på. Trots att det bara handlar om en minskning, och inte ta bort medicinen helt, så kryper jag nästan ur mitt egan skinn.
Håller jag på att stupa neråt igen? Det känns så. Det lutar, åt fel håll. Känner mej så ensam, så svag i mörkret. Ljuset slocknar sakta inombords.
Stundvis kommer tankar att det är ingen idé, jag klarar ändå inte av kraven. Det sjuka inom mej skriker att jag lika väl kan börja skära, börja bränna, börja missbruka mediciner igen... Jag kämpar ihärdigt med att stå emot. Frågan är hur länge man orkar. Ibland känns det som att de lika väl kan spärra in mej igen, och droga ner mej med medicin. Men innerst inne är det bland det sista jag vill. Hur kan ens tanken dyka upp då? En falsk och smärtsam längtan.
Sömnen existerar inte. Har inte sovit på flera nätter. Har sån abstinens så jag blir tokig. Och detta är bara i nedtrappnings-fasen. Vågar inte ens tänka på hur det är att aluta helt och hållet med benzo. Skrämmande tanke. Omöjligt uppdrag.
Jag börjar nästa ångra mej. Undrar vad jag har gett mej in på. Trots att det bara handlar om en minskning, och inte ta bort medicinen helt, så kryper jag nästan ur mitt egan skinn.
Etiketter: abstinens, ensamhet, medicin, mörker, skära, sömn, tårar, ångest
posted by MefiX at 11:21 fm
3 Comments:
Hittade hit idag, via google. Känner igen kampen du för, det är ett helvete.. Men absolut värt att kämpa för. Tro mig, jag har själv gjort det. Keep on figthting!
Hej. Har läst din blogg lite då och då. Har varit där du är, och precis hamnat där igen. Gick sååå jävla fort! Och nu befinner jag mig i en fas där leva/dö är lika skör som handla mjölk eller inte... Fan att det ska vara så här.
Vilket distrikt tillhör du?
Kramar Melina
har följt din blogg länge nu.... är i en lugnare men liknande situation, jag håller mig över ytan med alkohol och fluoxetin.
tänkte bara säga att jag blir glad varje gång det kommer en post och jag ser att du kämpar på.
varför kämpar en? vet inte, men det är en del av livet antar jag... vissas kamp är svårare än andras. samma kamp? jo, tror det.
så länge en kämpar går det framåt eller bakåt, men det går åtminstone....
Skicka en kommentar
<< Home