67. Obesvarade frågor, fyllda med ångest.

Frågorna är många, svaren är få. De finns faktiskt inte. Jag vet inte vilket som är det bästa. Det finns inget facit. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag inte rasar ner igen. Jag vill inte ner i mörkret igen! Var på avdelningen en snabbis igår, fick ont i magen. Förstår inte hur jag har stått ut där så länge. Det tragiska är att jag fortfarande är en av dem. Jag "tillhör" fortfarande den slutna psykiatriska avdelningen som är för svåra självskade-patienter. Gör ont att inse. Vill bort därifrån! Jag vill ut i friheten! Klarar jag det? Kommer jag misslyckas, igen?

Väntar på att min läkare ska komma tillbaka från sin semester. Ska nog ha ett samtal med honom då. För förhoppningsvis kan de inte hålla kvar mej på grund av min vikt längre. Jag har faktiskt gått upp i vikt. Jag vill nämligen inte riskera att få LPT igen. Det bara vägrar jag!

Hoppas att jag kan få ta bort några mediciner snart, eller i alla fall någon av dem. Så mycket medicin som min kropp får i sej dagligen är inte än rimligt. Dessutom, för att göra det ännu värre, så har jag bland de starkaste preparaten... Det kommer att bli en riktigt tuff kamp att försöka bli av med beroendet av de starkaste medicinerna. Min hjärtläkare var inte alls glad i mängden medicin jag tar. Personal på akuten har också varit väldigt kritiska och negativa när de läser min medicin-lista. Tyvärr funkar ju psykiatrin så ibland när de anser att de inte kan göra nåt, de sätter in den ena medicinen efter den andra i hopp om att få lite lugn. Då har de ju i alla fall gjort nåt... Suck.

Ingen har sagt att det ska vara lätt att leva. Men ingen sa heller att det skulle vara såhär svårt!
Traumatiska händelser från 7, och 10 års-åldern förföljer mej dag som natt. Vaknar mitt i natten av att jag hypernentilerar, jag drömmer att hans äckliga händer är på mej, igen.