62. Återfall.
Jag känner mej fortfarande som en riktig parasit som inte är välkommen. Särskilt nu efter återfallet jag fick. Jag kämpade så gott jag kunde för att motstå, men klarade inte av det. Idiot-mej! Jag är ett stort misslyckande!
Mådde verkligen SKIT också efter att jag gjort det. Visste att jag skulle få höra en massa elaka kommentarer från personalen. Jag visste att de inte skulle lyssna på min sanning, hur det verkligen låg till.
Jag vill inte att de ska gulla med mej, men de behöver inte behandla mej så illa! Okej, jag gjorde ett större misstag. Men det var flera månader sen sist. Ändå beter de sej som att jag gör sådana misstag hela tiden. Deras kommentarer skar sej in i hjärtat. Tyvärr planterade de sej där också.
Jag gjorde verkligen så mycket jag bara kunde för att inte göra något dumt. Jag ringde även till avdelningen för att be om hjälp (och det är inget jag gör i första taget), men de sa att de kunde inte hjälpa mej... Tack för hjälpen! Och ni som tjatar att jag ska be om hjälp när jag behöver. Jag förstår inte matematiken. Måste bli; jag = hopplöst fall, som ingen kan hjälpa.
Mitt i allt misslyckande tog jag mej till sjukhus direkt hemifrån, fick det fixat och tog mej sedan till avdelningen. Så avdelnings-personalen behövde inte lägga en minut på skadan. De behövde inte ens se det.
Jag mådde otroligt dåligt när jag kom tillbaka till avdelningen. Gick med vrål-ångest och la mej direkt. Efter någon timme när skötarna fått syn på journal-anteckningarna från akuten, så kom de in och nästan skällde ut mej. De lyssnade inte på mej, utan bara malde på med sina smärtsamma kommentarer. Upplyste mej noga att de drar in "mina förmåner". Konstigt, för när det gäller andra som också har bestraffnings-regeln så gäller den aldrig, även om de flera dagar i veckan försöker strypa, hänga, skära, slå sej, eller till och med blir bältad av 10 personal.
Tack för stödet, som inte verkar existera. För ni säger ju åter igen att det inte är någon idé att jag är på denna avdelning. Tack. Mitt självförtroende växer ju inte direkt. Kan kanske bero på att det inte ens existerar längre...
Som tur är finns G vid min sida. Utan honom hade jag inte stått upp! På riktigt; tack! Skulle inte orka utan dej!
Mådde verkligen SKIT också efter att jag gjort det. Visste att jag skulle få höra en massa elaka kommentarer från personalen. Jag visste att de inte skulle lyssna på min sanning, hur det verkligen låg till.
Jag vill inte att de ska gulla med mej, men de behöver inte behandla mej så illa! Okej, jag gjorde ett större misstag. Men det var flera månader sen sist. Ändå beter de sej som att jag gör sådana misstag hela tiden. Deras kommentarer skar sej in i hjärtat. Tyvärr planterade de sej där också.
Jag gjorde verkligen så mycket jag bara kunde för att inte göra något dumt. Jag ringde även till avdelningen för att be om hjälp (och det är inget jag gör i första taget), men de sa att de kunde inte hjälpa mej... Tack för hjälpen! Och ni som tjatar att jag ska be om hjälp när jag behöver. Jag förstår inte matematiken. Måste bli; jag = hopplöst fall, som ingen kan hjälpa.
Mitt i allt misslyckande tog jag mej till sjukhus direkt hemifrån, fick det fixat och tog mej sedan till avdelningen. Så avdelnings-personalen behövde inte lägga en minut på skadan. De behövde inte ens se det.
Jag mådde otroligt dåligt när jag kom tillbaka till avdelningen. Gick med vrål-ångest och la mej direkt. Efter någon timme när skötarna fått syn på journal-anteckningarna från akuten, så kom de in och nästan skällde ut mej. De lyssnade inte på mej, utan bara malde på med sina smärtsamma kommentarer. Upplyste mej noga att de drar in "mina förmåner". Konstigt, för när det gäller andra som också har bestraffnings-regeln så gäller den aldrig, även om de flera dagar i veckan försöker strypa, hänga, skära, slå sej, eller till och med blir bältad av 10 personal.
Tack för stödet, som inte verkar existera. För ni säger ju åter igen att det inte är någon idé att jag är på denna avdelning. Tack. Mitt självförtroende växer ju inte direkt. Kan kanske bero på att det inte ens existerar längre...
Som tur är finns G vid min sida. Utan honom hade jag inte stått upp! På riktigt; tack! Skulle inte orka utan dej!
Etiketter: akuten, avdelning, G, hopplöst fall, misslyckad, självförtroende, stöd, ångest, återfall
posted by MefiX at 12:23 em
3 Comments:
hittade precis din blogg, och tänker fortsätta läsa :) ha det bra!
Kommer följa din blogg.
Du är ju som jg är! Funkar inte dbt? Villheller aldrig mer sitta på lpt men hur fan gör man för att slippa? Personalens förakt kan ju krossa vem som helst. Vyrslan.
Skicka en kommentar
<< Home