60. Tystnad, men inre storm.

Hur kan orden bara försvinna? Det är ordlöst, tyst och skrämmande mörkt, men samtidigt ett ständigt inre kaos. Ett riktigt oväder som dånar inombords. Blir trött av alla ångest-ljud som finns inombords. Jag gnager sönder inifrån. Smärtan är extrem.

Har varit på permis i helgen. Ska tillbaka till den slutna världen idag. Skulle tagit bussen i förmiddags, men klarade inte av det. Värdelösa mej! Hur svårt kan det egentligen vara att sätta sej på en buss? För mej otroligt svårt, särskilt när jag mår uselt. Har legat mest hela dagen, har inte varit kapabel till nåt annat.

Vet att jag kommer få negativ kritik av personalen i morgon... Suck. Har redan ont i magen. Tydligen räcker det inte med ångest, utan man ska ha ont i magen inför att träffa personal som garanterat inte är nöjda över helgen. Jag har inte fått nåt särskilt gjort. Jag orkar inte!

Kämpar som bara den för att få i mej tillräckligt med mat. Försöker sköta sömnen på bästa sätt. Vill inte strula till det ännu mer. Jag har redan varit för djupt nere i ätstörningsproblematiken, och ska därifrån nu! Men ingen ser hur jag kämpar. Jo, G ser. Tack G! Du är guld!