57. Utanförskap.
Jag känner mej inte som en del av samhället. Jag är ett objekt som bara kostar Landsting, kommuner och Försäkringskassan pengar. Jag bidrar inte med någonting, för jag är en oduglig figur som är obotligt sjuk. Obotligt hopplös eftersom all vård gett upp.
Jag känner mej så äcklig!
Jag skäms varje gång jag möter någon som jag känner, eller känner till lite grann, för vad tänker dem? De har ju levt i livets gång och vet vad som är aktuellt i vardagen och världen, men jag...jag kommer direkt från en slutenvårds-avdelning där livets "normala" verklighet inte existerar.
Jag känner mej som en utomjording som hamnat på helt fel planet. Känns som att jag inte hör hemma här. När jag blickar bak i backspegeln på de 21 år jag levt och ser vad jag varit med om, så undrar jag om det kanske ändå vore meningen att jag inte skulle hamna här. Jag kanske inte tillhör verkligheten. Det känns så. Känner mej utanför.
Ensam. Ledsen. Kall. Utanför.
Jag känner mej så äcklig!
När jag är på permissioner och väl vågar ta mod till mej/tvingar mej till att exempelvis gå utanför dörren, eller till och med in i en affär, så känner jag mej som ett pest-smittat äckel. Det känns som att det står hopplöst-sjuk i pannan på mej, som alla ser. Alla utom jag själv. Åter igen utanför.
Jag skäms varje gång jag möter någon som jag känner, eller känner till lite grann, för vad tänker dem? De har ju levt i livets gång och vet vad som är aktuellt i vardagen och världen, men jag...jag kommer direkt från en slutenvårds-avdelning där livets "normala" verklighet inte existerar.
Jag känner mej som en utomjording som hamnat på helt fel planet. Känns som att jag inte hör hemma här. När jag blickar bak i backspegeln på de 21 år jag levt och ser vad jag varit med om, så undrar jag om det kanske ändå vore meningen att jag inte skulle hamna här. Jag kanske inte tillhör verkligheten. Det känns så. Känner mej utanför.
Ensam. Ledsen. Kall. Utanför.
Etiketter: ensam, hopplöst fall, ledsen, slutenvård, utanför, äcklig
posted by MefiX at 6:07 fm
6 Comments:
Usch.. Jag känner igen mig till hundra.. Det är hemskt.. :-( *kramar*
Du är visst värd något, det är vi alla på vårt egna sätt. Du behöver nog bara hitta en väg för att känna dig ok med att vara du...och bara du..vem du än är och hur du än är...någonstans i verkligheten får oxå du plats...kram
Jag känner igen mig precis, en sån där parasit på samhället som bara kostar men aldrig ger någonting... :( Fan, det är hemskt att man ska behöva känna så, man kan ju inte rå för, precis som cancer-patienten inte kan rå för sin cancer...
du får ta så mycket plats som du vill. och det är mer än ok att vara du. önskar att du kunde acceptera den du är, för du verkar vara en underbar människa. det är bara allt det onda som förstör. inte du. jag förstår hur du känner, önskar att jag kunde hjälpa. snälla, ta hand om dig. en vacker dag kommer du lysa igen. kram fina du.
Hej!
Jag vet precis hur du känner dig.
Förra året blev jag diagnoserad till Borderline och Narcissistisk personlighetsstörning.
Jag har lärt mig att se positivt på livet och försöka "hämma" mina så kallade "jobbiga beteenden".
Det kommer ordna sig, bara om du vill! Om du vill prata med mig eller liknande, är det bara att ta kontakt med mig via blogg : www.cephora.blogg.se.
Var stark!
Nyss börjat läsa din blogg, men jag har verkligen fastnat i dina ord. Hur fint du beskriver dina känslor. Jag blir mest arg när jag läser då psyk vården är så otroligt orättvis..Fortsätt kämpa för någon dag kommer kanske räddningen. Du ÄR stark och du betyder något. Även om det inte känns så..
Skicka en kommentar
<< Home