söndag, februari 22, 2009

54. Mellan liv & död

22 Februari 2009.

Dem börjar prata om att medicin-halterna i blodet kanske inte är korrekta. De har reagerat på att min aptit är försvunnen, jag har inte ens orkat strula med maten som jag brukar. Jag orkar knappt vara uppe på avdelningen. Några i personalen har reagerat, medan vissa inte ser nånting. De vill inte se. De säger att jag måste bita ihop och hitta på mer saker att göra, att jag ska gå ut och träffa vänner (vilka vänner??? Jag har 1 vän som finns utanför psykiatrin, i den ort jag befinner mej på...), de tycker att jag ska börja arbetsträna mm... Men jag har sagt det att JAG ORKAR INTE!!!

Den lilla energi jag har går åt till att kämpa för luft. Att slita som ett djur för att motstå rakbladen och annat dumt. Det tar så otroligt mycket energi! Folk förstår inte smärtan att kämpa emot självdesruktiviteten! Har man skadat sej på olika sätt i 8 år så slutar man inte bara sådär på en hand-vändning.

I vanliga fall hade jag satt rakbladet i kroppen nu. Förmodligen alldeles för mycket. Men jag ska INTE! Det är ingen lösning! Jag har hållt på i 8 år och hur långt har jag kommit? Jag har blivit skickad inom de flesta avdelningar, behandlingshem, öppenvård, olika terapier mm... Det är inget liv. Det är ett mellanting mellan liv och död.

De 3 senaste åren har jag mer eller mindre, nästan konstant, levt instängd bakom låsta dörrar med LPT, extra-vak, medicin-drogning, bältningar, fighter med personal mm... Nu har till och med vården gett upp. De erkänner att de inte kan göra nåt för mej, och att det finns inga andra heller som kan det. De har gett upp. Hur ska jag orka hålla hoppet uppe när inte ens vården gör det? Min motivation och mitt hopp existerar snart inte mer om det fortsätter såhär.

Varför kan inte jag leva normalt? Varför kan jag bara inte må bra?

Tur att K-S jobbade i helgen, annars hade det inte blivit bra. Han hittade mej mitt i ett antal ångest-attacker. Han satte sej hos mej, höll om mej, pratade lugnt till mej, strök mej längs kinden, han ruffsade i mitt hår, han lugnade ner mej. Han fick mej lugn ur flera jätte-ångest-attacker utan Benzo, bältning eller att jag gjorde mej illa!! Han vet precis hur han ska få mej lugn. Det är inte många jag låter ta på mej med tanke på avd jag varit utsatt för. Men K-S, han hjälper mej att bli lugn genom att hålla om mej. Jag litar på honom, känner mej trygg med honom! Han hjälper mej så otroligt mycket!!! Underbarare personal finns inte!

Men självklart ska han inte jobba mer på min avdelning. Ledsen. Riktigt ledsen!!

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

jag hör dig.. önskar att jag kunde hjälpa. kämpa på, många kramar!

1:28 em  
Anonymous Anonym said...

Jag har inte lika tung historia som dig, men det lägger sig en stor tung sten över hjärtat när inte ens vården tycker att det är lönt att kämpa mer...
Vem ska då hjälpa till att hålla en uppe?

Skulle vilja kunna skriva att "det blir bättre" men jag är själv inte där än, men det är vad jag tror på...

Lycka till...

10:49 em  
Anonymous Anonym said...

Hej!

Jag har själv borderline och en hel drös med andra diagnoser. Och en sak som jag har lärt mig, som inte fungerar. Är att skriva om hur dåligt allt är, försök fokusera på det ljusa istället, även om du inte ser något. När jag började med det så skrev jag fåniga saker som att "Idag duschade jag helt själv!", eller att jag kanske hade hört fågelkvitter och tyckte att det var fint. Om man fokuserar på dom små sakerna så går det bättre och bättre. Nu kan det hända att jag har fått bra hjälp när jag har hamnat på psyk, men jag tror att dom innerst inne vill hjälpa dig, men om inte du låter dom hjälpa till så kommer det aldrig att gå framåt.
Nu känns det som att jag låter som en morsa eller något men, jag menar inget illa och jag förstår hur du känner dig. Jag har själv varit där. Jag har kämpat som du i många år. Är inne på mitt 14e nu, men det blir bättre. Jag lovar dig! När man väl vågar tillåta sig själv att se ett ljus, så kommer det att gå framåt.

Jag hoppas och tror att du kommer fixa det!

7:55 fm  

Skicka en kommentar

<< Home