56. Tvivel.

Finns det ett slut på allt mörker? Finns det ljus bakom den svarta muren? Det sägs att det ska göra det. Men jag får aldrig skymta ljuset. Så fort jag försöker stå på tå för att försöka skymta minsta lilla av ljuset så slår någon bort benen för mej. Och jag blir åter liggande på den kalla marken i ensamhet. Verkligheten.

Är hemma på permission idag. Sov hemma tills inatt. Ska tillbaka till avdelningen ikväll. Orolig. Alltid lika rädd för vad de ska säga, för de är ju aldrig nöjda med vad jag gjort, eller vad jag inte gjort. Jag sliter järnet för att hålla mej skadefri, så det är lixom prio 1 för mej. Men de verkar fortfarande inte förstå hur pass svårt det är att sluta med olika former av beroende-problematiker.

Jag är faktiskt väldigt besviken och ledsen, för mer än hälften av personalen vet inte vad Borderline innebär! Så de förstår inte mina problem, eller mina andra diagnoser. Typ bara 4 stycken (!) av all personal vet vad OCD innebär. Ätstörningar tror de att de kan behandla... men INGEN (!) har blivit frisk som varit i deras vård.

När jag skulle byta avdelning blev jag informerad att jag skulle få komma till en avdelning som var inriktade på självskade-problematik mm. Just därför skulle jag flyttas dit, för inga andra avdelningar, beh.hem, öppenvård har kunnat hjälpa mej. Så på den nya avdelningen skulle jag få hjälp inriktad efter mina problem, och jobba tätt med kunnig personal för att skräddasy passande vård.
BULL SHIT!! Inte ett ord stämmer!!

Ett hopp tändes vid flytten till den "special-anpassande" avdelningen. Men det släcktes kvick. Och nu står jag där med ingenting. Ensam.
Personal säger forfarande att de inte kan hjälpa mej, att det inte är nån idé att jag är där.

Känner mej som ett hopplöstfall. Ett freak. Ett monster.

--------------------------------------

Söka livets mening.
Behärska mörkrets djup.

Treva efter svar.
Söka efter ljus.

Det är inte slagen som gör ont.
Det är inte orden som gör ont.

Det är verkligheten som sårar.
Verkligeheten skär mig i bitar.


Ensamhetens tystnad gräver sig in i mig.
Borrar sig fast, biter sig fast och sitter där.

Gnager på mig innifrån.
Äter sakta upp mig.

Bit för bit, dag för dag.
Ingen kraft till motstånd.

Ser mig sakta falla i bitar.
Bit för bit, dag för dag.

Det är inte slagen som gör ont.
Det är inte orden som gör ont.
Det är verkligheten som gör ont!
/Mee

--------------------------------------