55. Sorg.

Den inre sorgen är extrem. Ord räcker inte till för att beskriva den plågsamma smärtan. Önskar att jag kunde beskriva så att omgivningen, eller i alla fall några, kunde förstå.

Jag blir så ledsen när dem säger att jag inte anstränger mej! Vad vet ni om det? Ni ser inte hur jag sliter 24 timmar om dygnet! Ni kommer till ert jobb, stönar och suckar för att ni har arbetstid till klockan 16. Sen lämnar ni skötar-kläderna och tofflarna och går hem till erat liv. Men vid klockan 16 slutar inte mitt jobb. Jag jobbar 24 timmar om dygnet för att bara överleva.

Kämpar för att bara ta mej upp ur sägen. Det är svårt när allt känns så svart. Man undrar lixom vad meningen är med att man ska gå upp? Till vad?

Sedan ska man försöka äta vid olika tillfällen, och det är en ständig kamp. Att sitta med en tallrik fylld med mat innebär en tallrik överfull med ångest.

Att dag och natt kämpa mot destruktiva tankar och handlingar tar kraft. Som det är nu känner jag en inre längtan att skära mej. Men jag ska INTE! Men att kämpa emot den inre djuvulska kraften är inte lätt. Särskilt inte när man är ensam. Alldeles ensam.

Mitt i allt kaos så tar depressionen över mer och mer. Men ingen kan göra nåt. Det finns inget mer att göra. Läkarna säger att jag provat alla tänkbara mediciner som skulle kunna hjälpa, ECT ger ingen effekt, de olika avdelningarna har inte mer att ge, behandlingshemmet gav oxå upp mej, terapierna ger inte tillräckliga resultat...

...ljuset släcks. Jag känner mej som ett ensamt, oönskat barn som ingen vill ge kärlek eller tröst. För det är ingen idé. Det är redan försent. Jag blir så ledsen.

Jag vill ju leva. Leva ett liv värt att levas!