61. Yrsel i hjärnan.

Jag vet varken vad som är upp eller ner känns det som. När jag känner minsta lilla glädje eller ljus, så slås det direkt bort av det starka mörkret som styr inombords. Jag känner mej vilsen.

Vill ju så gärna kunna känna den där lilla glädje som ibland visar sej, men det är som ett stormigt hav där det är omöjligt att ta sej fram. Mörkret är för starkt! Det går inte att ensam ro i en liten, trasig eka på öppet, stormigt hav, med en åra.

I luften hänger regnet, och till och med åskan är kanske påväg. Det tjatas mycket om vädret, gnäll hit och dit för att solen inte skiner hela dagarna. Visst, åska och ösregn är väl kanske inte super-roligt flera dagar i sträck. Men för en del som mår dåligt så är vädret nästan helt oväsentligt. Det är lixom inte så att man orkar bry sej om solen skiner när ångesten håller på att ta kol på en.

Sitter och kämpar järnet för att försöka stå ut med ångesten utan att göra mej illa, eller ta lugnande. Ska försöka att inte äta så mycket Benzo. Det är inte bra. Fast ibland behövs det, och då tar jag ju det. Hellre Benzo än självskador!!

Tänker på G. Han ger mej så mycket positivt!