fredag, november 20, 2009

71. Giftigt!

Det är äckligt att benzo är så beroendeframkallande. Jag förstår inte hur jag ska stå ut med abstinensen när jag ska trappa ut medicinerna! Jag som aldrig trodde att jag skulle bli beroende av benzo. Inte jag. Men så fel jag hade. Jätte-fel!

Dagarna tuffar på, och tårarna rinner längs kinderna. Minnena hinner ifatt. Det är smärtsamt! Känner mej så ensam när mörkret invaderar mej. Men som tur är finns min stödfamilj vid min sida. Igår bröt jag ihop fullständigt efter att ha varit hos psykologen. Det väckte för mycket minnen från mobbningen. Det känns som att jag förflyttas bakåt i tiden, för får nämligen de äckel- och ångest-känslorna jag hade varenda morgon jag skulle gå till skolan, och varje eftermiddag när jag gick därifrån...

Det var inte den fysiska mobbningen som gjorde ondast, utan det var den psykiska. Den ständiga utanförs-känslan. Blåmärken från slag och sparkar läkte lättare, men det psykiska satte sej hårdare inombords. Det trasade sönder mej som mest. Trasade sönder mitt inre ännu mer, som redan var trasigt innan.

Hjälten igår var pappan i stödfamiljen, han gick hem tidigare från jobbet för att komma hem till mej. Efter 2 timmars konstant lipande och ångest upp till öronen men en okontrollerat skakande kropp, så trodde jag att jag skulle... ja, gör en massa jag inte borde... Men som tur var så kom han hem. Han höll om mej hårt. Kramade mej tills jag kunde andas i lugn takt, tills kroppen slutat skaka. Tack!

Etiketter: , , , , , , ,

4 Comments:

Blogger Elsa said...

jag tror att jag lider av någon sorts borderline-problematik jag också. har varit så förtvivlad och levt ett så labilt liv på sistone att det nog verkar lite så...Mitt största problem är min enorma separationsångest (min mamma dog när jag var sex år gammal och hade inte tid för mig under den tid hon levde p.g.a sjukdom) och varje gånger jag råkar ut för en separation rivs detdär enorma hålet upp igen, gång på gång på gång. Annars är jag ganska analytisk gällande min situation och kan behärska mig (nuförtiden) eftersom jag har börjat förstå mig själv bättre men jag frågar dig, hur orkar du? Hur ska man kunna hantera sina egna känslor av att konstant bara vara ensam, övergiven, lämnad. Annars klarar jag mig bra, kan liksom fejka det i det sociala livet men vad ska man liksom göra med sitt emotionella helvete? och är det emotionella helvetet verkligen man och om folk inte klarar av den sidan av en så tycker de inte om en, ey? jag är så otroligt förvirrad bara just nu. Vet faktiskt inte ens varför jag skrev dethär. du är säkert lika upptagen av ditt själv.

10:20 fm  
Anonymous Anonym said...

Har varit i samma situation, är inte avundsjuk kan jag säga. Jag fick sug efter benso flera månaderr efter att jag tog den sista så håll ut!

11:27 fm  
Blogger Melina said...

Hoppas det blir bättre, att allt blir bättre. Ständiga jävla pina allt ska vara. Kram

2:57 fm  
Blogger MefiX said...

till Elsa:
Hur jag orkar? Ja, det undrar jag också.
Jag är glad att du skrev här, jag är inte så upptagen att jag inte hinner läsa inlägg.
Jag önskar att jag på nåt sätt kunde hjälpa.Jag känner igen otroligt mycket det där med separationsångesten!! Hade problem att börja ny skola/klass för ifall jag skulle träffa nån ny lärare som var bra, så visste jag att det skulle bli skitjobbigt när dagen kom då vi skulle "säga farväl".

Hoppas att du mår så okej som det går med tanke på omständigheterna!

2:02 fm  

Skicka en kommentar

<< Home