70. Övergrepp.

Flashbacks i massor. Såg en film, mitt i filmen kom groteskt råa scener på ett övergrepp, en brutal våldtäkt. Det väckte massor inom mej. Jag blev så påmind om det. Påmind om smärtan, skammen, äcklet, förnedringen och framförallt hur mitt inre trasades sönder. Jag slets i bitar inifrån.

Mitt i filmen var jag tvungen att gå iväg, jag klarade inte av att se det. Jag gick in och satte mej på toalettgolvet och skakade av äckel. Var tvungen att luta huvudet över toan, hela magsäcken vred sej av äckel. Jag blev så berörd och ångestfylld att kräk-reflexerna satte igång. Hade lust att skrika rätt ut. Men fick inte fram ett ord. Alldeles tyst, men ändå så fruktansvärt mycket ljud inombords.

Låg och skakade på golvet. Svettades och frös. Efter en liten stund kommer pappan i stödfamiljen och knackar på. Han ber mej öppna, men jag vill inte. Jag skäms över att jag ligger där och gråter och hulkar av ångest. Men han säger åt mej att jag ska öppna. Jag öppnar...

...han sätter sej på badkars-kanten och tar mej i famnen. Han håller om mej med sin mjuka famn. Han säger att det är lugnt, det finns inget här som kan skada mej, jag är trygg. Jag lyckas få fram att jag grisar ner hans tröja när jag sitter i hans famn, han säger att han struntar fullständigt i det, och håller om mej ännu mer. Det var okej att gråta och snora ner hans tröja utan att han brydde sej.

Han ville inte lämna mej ensam nåt på hela kvällen. Han sa att det inte var konstigt att jag reagerade så som jag gjorde.

Jag var som ett litet barn. Kanske som den sköra 7-åring jag var då jag blev våldtagen? Inte alls konstigt. Hans famn fanns alltid öppen för mej att krypa in i om jag behövde.

Utan min underbara stödfamilj hade jag inte orkat mej igenom vardagen. Ständigt kommer minnen och smärtande känslor. Men jag vet, jag vet att de bryr sej, de gör allt för att hjälpa. Jag har insett att det verkligen finns underbara och fantastiska männsikor! På riktigt.