tisdag, december 15, 2009

72. Orkar jag?

Jag tvivlar mer och mer på om jag orkar. Trots att jag gjort endel framsteg så känns det liksom totalt kaos inombords. I alla fall ofta. För ofta för att jag ska våga tro på mej själv...

Trots bra stöd känner jag mej bitvis väldigt ensam. Förstår inte det. Det är så mycket som jag inte förstår. Helt ärligt är jag rädd för sanningen. Rädd för verkligheten. Kommer jag någonsin klara av att stå på egna ben?

Nu när jag inte är inlåst på slutna avdelningar så händer det att jag då och då springer på gamla klasskamrater, släktingar, bekanta med flera. Och jag HATAR den ständiga frågan; "vad har du hittat på sen sist vi sågs?". Det känns så förnedrande att jag aldrig har nåt att berätta! Mina för detta klasskamrater har oftast pluggat vidare, skaffat jobb, flyttat hemifrån, varit utomlands och levt livet, skaffat familj - och endel har till och med blivit föräldrar... Vad säger man liksom som gensvar? Inte har jag lust att berätta att jag har de senaste 4 åren tillbringat på behandlingshem, och 3 olika slutna psykiatriska avdelningar på ett av Sveriges säkraste psyk... Vad värdelös jag känner mej!! Mår illa av tanken. Känner mej som världens fiasko.

Imorgon ska jag träffa läkaren igen. Det gäller att jag inte gått ner för mycket i vikt på senaste tiden. De hotar med inläggning på ätstörnings-programmet om jag har gått ner till ett visst BMI. Men jag sa att jag v ä g r a r lägga in mej där. Då sa de: "då blir det LPT igen". Men jag tror att jag inte har fallit ner så pass mycket i vikt att de kan tvångs-inlägga mej. Jag har ätit så ordentligt jag kunnat. Har hinkat i mej de äckliga näringsdryckerna enligt schemat. Jag gör allt jag kan för att gå upp i vikt.

Det är en ständigt stenhård kamp mellan känslor och förnuft. Det inre förbjuder mej att gå upp i vikt, men innerst inne vet jag att jag behöver gå upp lite till i vikt. Jag vill kunna orka och fungera. Jag måste stå emot känslorna och kämpa vidare med att sköta maten. Jag vill inte förstöra mej ännu mer. Då blir vägen mot ett friskare liv ännu läääääängre.
Jag ska fortsätta kämpa! Jag ska visa dem att jag klarar det, utan LPT! Men framförallt ska jag visa det för mej själv!

Etiketter: , , , , , , ,

1 Comments:

Anonymous Anika Marie said...

Hej. Jag sökte runt på internet efter bloggare som skrev om borderline och fann din blogg. Jag har borderline och får hjälp för det nu, men jag möter på stora problem varje dag jag också. Jag ska fortsätta att titta in här ibland, för jag tycker det är intressant och lrorikt att höra om även andra som går igenom detta. Hade gärna velat att ingen behövde det, självklart. Men samtidigt känns det bra att man inte är ensam.

Fortsätt att orka. Du är starkare än du tror.

Anika Marie

12:14 em  

Skicka en kommentar

<< Home