76. Slits sönder av känslorna.
Jag slits i bitar, jag blir tokig! Ångesten är så stark, så smärtsam. Mina impulser är att slå, skrika, skära. Det sjuka längtar efter att få dra rakbladet längs armen. Men det ska jag inte! Det sjuka bara luras. Att skära sej löser inga problem! Det bara skapar en massa negativt efteråt. Dessutom vet jag att den så kallade kontrollen inte alls existerar hos mej längre, som jag trodde. Det var månader sedan som jag skar mej, men sista gången jag gjorde det var det med nöd och näppe att jag inte kapade av senan i handleden - vilket hade inneburit total obrukbar hand i framtiden. Och det vill jag inte vara med om! Aldrig!
Nu när jag tänker på det blir jag rädd. Jätte-rädd! För så många gånger som läkarna sagt att jag haft änglavakt, att personalen hittade mej i sista sekund, att personalens hårdhänta agerande är det som räddat mej från att ha förlorat flertalet kroppsliga funktioner... ...och till och med räddat mitt liv. Är tacksam för det!
Jag är jätte-tacksam att jag alltid haft turen att någon har funnits till hands/hittat mej, och kunnat stoppa mitt panik-artade-hysteriska farligt destuktiva beteende! Det hade ju kunnat varit så att någon inte fått upp dörren, hittat mej, anat att något varit misstänksamt, råkat kommit just i situationen. Eller att ingen kommit, eller kommit försent... Jag blir jätte-rädd av att tänka på det. Och det mest skrämmande är ju att det faktiskt lika väl kunnat varit så. Är idag evigt tacksam att någon brutit sej mellan mej och mitt destruktiva skadande. Tack!
Det inre bara skriker av ångest nu. Skriker efter rakblad. Men jag ska inte ge vika, hur kämpigt det än är. Jag ska stå på mej och segra mot ångesten, UTAN att skada mej! Jag ska fortsätta att vara skadefri. Jag har redan förstört hela min kropp, skadat mej på många sätt, även skadat endel närstående.
Jag kämpar för att fortsätta hålla mej skadefri. Just nu kämpar jag också emot extrem benzo-abstinens. Håller på att bli tokig! Har inte kunnat sova på 3 nätter. Gaaah! Hur ska jag fixa detta? Förstår inte.
Känner mej ensam.
Nu när jag tänker på det blir jag rädd. Jätte-rädd! För så många gånger som läkarna sagt att jag haft änglavakt, att personalen hittade mej i sista sekund, att personalens hårdhänta agerande är det som räddat mej från att ha förlorat flertalet kroppsliga funktioner... ...och till och med räddat mitt liv. Är tacksam för det!
Jag är jätte-tacksam att jag alltid haft turen att någon har funnits till hands/hittat mej, och kunnat stoppa mitt panik-artade-hysteriska farligt destuktiva beteende! Det hade ju kunnat varit så att någon inte fått upp dörren, hittat mej, anat att något varit misstänksamt, råkat kommit just i situationen. Eller att ingen kommit, eller kommit försent... Jag blir jätte-rädd av att tänka på det. Och det mest skrämmande är ju att det faktiskt lika väl kunnat varit så. Är idag evigt tacksam att någon brutit sej mellan mej och mitt destruktiva skadande. Tack!
Det inre bara skriker av ångest nu. Skriker efter rakblad. Men jag ska inte ge vika, hur kämpigt det än är. Jag ska stå på mej och segra mot ångesten, UTAN att skada mej! Jag ska fortsätta att vara skadefri. Jag har redan förstört hela min kropp, skadat mej på många sätt, även skadat endel närstående.
Jag kämpar för att fortsätta hålla mej skadefri. Just nu kämpar jag också emot extrem benzo-abstinens. Håller på att bli tokig! Har inte kunnat sova på 3 nätter. Gaaah! Hur ska jag fixa detta? Förstår inte.
Känner mej ensam.
Etiketter: abstinens, benzo, destruktiv, ensam, livet, läkare, skadefri, skriker, skära, ångest
posted by MefiX at 3:15 em
2 Comments:
det låter som du är en väldigt stark själ iaf...jag håller på dej
Du är inte ensam om något.
Går i DBT för exakt dessa saker.
Kämpa!
Skicka en kommentar
<< Home