97. Hopplös, hopplösare, hopplösast
Fast jag vet att om jag faller djupare ner i depressionen och börjar skada mig igen så kommer de lägga in mig. Och då är det inget att diskutera om, det vet jag - då är det att välja mellan "frivillig" inläggning eller LPT. Självklar så går jag med på det "frivilligt" om det går så långt.
Men jag kämpar för att hålla mig utan för alla låsta dörrar. Försöker stå på benen. Men tvivlar på att jag klarar det så länge till. Orken tar slut. Samtidigt vill jag ju ha hjälp! Men det de kan erbjuda är första hjälpen, inte mer. Jag gråter av frustration och förvirring.
Jag är vilsen, vet inte vad jag ska göra, vet inte åt vilket håll jag ska gå. Jag vill ju må bra!
Kämpar för att hålla mig ifrån världen bakom okrossbara fönster, två-dubbla låsta dörrar, bältes- och isoleringsrum, plastbestick mm... Jag vill inte hamna där igen. Jag har tillbringat så ofantligt många månader där i mitt liv. Men...
...men jag vet inte om jag orkar mer. Jag vet inte vad jag ska göra.
Etiketter: depression, faller, förvirrad, gråter, hopplös, kämpa, låsta dörrar, PIVA, sorg, vilsen