74. Nyår.

Överlevde julen, men visst det var rätt mycket ångest och tårar. Nästa är Nyår, sen är det "ledigt" från helgdagar ett tag framöver. Skönt! Jag vet att många tycker att högtider är extra kämpiga om man mår dåligt, eller är ensam.

Snart börjar nedtrappningen av Benzodiazepiner. Är jätte-orolig. Vet att det kommer bli tufft. Men vet också att det är enda vägen att minska all benzo. Det kommer ta många år innan jag blir helt kvitt benzo, med tanke på hur mycket jag har käkat.

Försöker att hålla mej sysselsatt, men ångesten gnager inom mej. Det finns liksom inget slut på gnagandet. Det gör så ont.

73. Äckliga jul.

Meningslösa, obehagliga jul. Julen är förknippat med så mycket fint och mysigt. Vad är det som är så fint? Vad är mysigt? Att inse och känna att man är ett stort misslyckande som bara far illa av julen? Jag förstår inte, igen.

Har inte firat jul på 3 år. De senaste 3 åren har jag suttit inlåst på slutenvårds-avdelningar. Har inte brytt mej det minsta om julen då. Men nu när man är ute i verkligheten går det inte att undvika denna obehagliga jul. Man blir ständigt påmind överallt; tidningar, stan, TV, affärer, bussen, mat-affärer, människors jul-panik... BLÄ! Vill skrika rätt ut att jag inte orkar med julen!

Förra julafton gick min vän bort. Nu är hon i himlen. Hoppas att hon har det bra. Meningen var att vi skulle ses den veckan, men det hemska hann hända. Tyvärr var det inte så oväntat. Ledsen. Du som kämpade så bra... Saknar dej!

72. Orkar jag?

Jag tvivlar mer och mer på om jag orkar. Trots att jag gjort endel framsteg så känns det liksom totalt kaos inombords. I alla fall ofta. För ofta för att jag ska våga tro på mej själv...

Trots bra stöd känner jag mej bitvis väldigt ensam. Förstår inte det. Det är så mycket som jag inte förstår. Helt ärligt är jag rädd för sanningen. Rädd för verkligheten. Kommer jag någonsin klara av att stå på egna ben?

Nu när jag inte är inlåst på slutna avdelningar så händer det att jag då och då springer på gamla klasskamrater, släktingar, bekanta med flera. Och jag HATAR den ständiga frågan; "vad har du hittat på sen sist vi sågs?". Det känns så förnedrande att jag aldrig har nåt att berätta! Mina för detta klasskamrater har oftast pluggat vidare, skaffat jobb, flyttat hemifrån, varit utomlands och levt livet, skaffat familj - och endel har till och med blivit föräldrar... Vad säger man liksom som gensvar? Inte har jag lust att berätta att jag har de senaste 4 åren tillbringat på behandlingshem, och 3 olika slutna psykiatriska avdelningar på ett av Sveriges säkraste psyk... Vad värdelös jag känner mej!! Mår illa av tanken. Känner mej som världens fiasko.

Imorgon ska jag träffa läkaren igen. Det gäller att jag inte gått ner för mycket i vikt på senaste tiden. De hotar med inläggning på ätstörnings-programmet om jag har gått ner till ett visst BMI. Men jag sa att jag v ä g r a r lägga in mej där. Då sa de: "då blir det LPT igen". Men jag tror att jag inte har fallit ner så pass mycket i vikt att de kan tvångs-inlägga mej. Jag har ätit så ordentligt jag kunnat. Har hinkat i mej de äckliga näringsdryckerna enligt schemat. Jag gör allt jag kan för att gå upp i vikt.

Det är en ständigt stenhård kamp mellan känslor och förnuft. Det inre förbjuder mej att gå upp i vikt, men innerst inne vet jag att jag behöver gå upp lite till i vikt. Jag vill kunna orka och fungera. Jag måste stå emot känslorna och kämpa vidare med att sköta maten. Jag vill inte förstöra mej ännu mer. Då blir vägen mot ett friskare liv ännu läääääängre.
Jag ska fortsätta kämpa! Jag ska visa dem att jag klarar det, utan LPT! Men framförallt ska jag visa det för mej själv!